Bokslut

Har tänkt enda sedan jag kom "hem" att jag måste skriva någon slags slutsats efter min tid i Chamonix, men det är svårt att hitta de rätta orden.
"Hur har du haft det?" är en fråga som jag fått många gånger den sista veckan. Oftast ler jag och säger att jag har haft det hur bra som helst. För det har jag. Men det finns samtidigt inget enkelt svar på frågan. Ibland har det varit tufft, trots att jag har levt ett lyxliv, med inte så hårda krav, och ständigt omgiven av vacker natur.
"Hur känns det att vara hemma?" är en nästan lika vanlig fråga, och lika svår att besvara. Det är lycka att vara hemma, men det är en sorg också. Nu är det över, äventyret som jag sett framemot så länge. De relationer som jag höll på att bygga upp har jag lämnat, förhoppningsvis kan man hålla kontakten, men när man inte hunnit så långt är det svårare med distans. Och när får jag åter möjlighet att åka så mycket slalom som jag har gjort?
Relationerna här hemma är fantastiska att komma tillbaka till, man plockar upp där man var och går vidare. Trots att det var länge sen man sågs vet man var man har varandra.
Språket, franskan, det saknar jag. Jag ska försöka ta alla tillfällen som ges att hålla språket vid liv så att jag inte tappar så mycket. Härom dagen träffade jag ett franskt par ute på gatan, så jag pratade med dem, i kyrkan finns fransktalande afrikaner som jag får börja hänga lite med, och på jobbet har jag kollegor som pratar franska.Och sen får jag maila med de fransoser jag känner. Det fyller ju två syften, jag får träna på språket samtidigt som jag upprätthåller kontakten!
Men kulturen, den sköna avslappnade stämningen som ändå rådde, den kan bli svår att återskapa här i Stockholm. Men istället få jag njuta av hur vacker den här staden är och så vilka underbara vänner jag har här.
Vet inte om jag har landat i att vara tillbaka ännu. Jag har ju inte riktigt landat ännu, bor hos en kompis, och jobbet återvänder jag inte till förrän efter sommaren. Ganska skönt att bo hos en kompis, så här som en mellanperiod innan jag får tillbaka min lägenhet. Att inte vara ensam, att ha någon att komma hem till, att bara vara med, känns riktigt skönt just nu.
Blev det nått bokslut det här? Inte riktigt va? Jag är kanske inte redo för bokslut ännu, men jag är färdig med den här bloggen "Ma vie à Chamonix" är över nu, kanske inte på det mentala planet, men i alla
fall.
Jag har en annan blogg, kanske fortsätter jag att skriva där. Om att vara hemma, om livet, om allt och om ingenting. Följ med dit om ni vill, eller inte. Det är upp till er. Jag lovar inget, kanske blir det några inlägg, kanske inte, kanske finns det underhållningsvärde, kanske inte. Hur som helst finns den på den här adressen: http://enligtmej.blogspot.com/
Hur som helst, tack för att ni varit med mej på min spännande vinter. Tack för att ni har läst, "lyssnat" och kommenterat. Det har varit en trygghet för mej att skriva av mej här, och vetat att ni är några som läser.
Klart slut, over and out, eller vad säger man?

Ett hej fran Heathrow

Sitter pa Heathrow, och vet inte hur man gor svenska bokstaver pa ett engelskt tangentbord... Lite frustrerande, men vad gor man. Ar hyfsat uttrakad, sa jag tankte att Facebook skulle kunna hjalpa mej att fordriva lite tid, men lyckas inte logga in.
Facebook kanner inte igen mej eftersom jag loggar in fran en offentlig dator, och nar jag ska svara pa en min kontrollfraga sa finns det ett (oe, eller o med tva prickar) och jag kan ju inte skriva det sa jag kommer inte in!!!!! Gah!!!
Har dock atit ett gott mal fish and chips, sa jag far val vara glad over det.
Saknar redan nu att hoera franska omkring mej...

Le Gourmand och BDS

Igår var vi ute och drack vin, åt ost, skinka och korvar, alla kursare, lärare och andra som jobbar på skolan. En riktigt bra kväll, klockan hann bli över 2 innan jag kom hem.
De yngre förmågorna gick vidare till ett ställe, medan jag och lärarna, (som är mer i min ålder än vad kursarna är) gick vidare till BDS- puben där jag ofta suttit och pluggat i vinter. En massa prat, missförstånd, skratt, musik och dans. Härliga människor som det börjar kännas tråkigt att åka ifrån. Synd att det inte är förrän nu på slutet som vi funnit varandra, men, c'est la vie, och det är ju inte värre än att man kan hålla kontakten och hälsa på varandra!
Nu ska vi snart ut och klättra eller nått. Jag har inte riktigt fattat vad det är vi ska göra, men det blir säkert kul! Sista kvällen- imorgon åker jag hem.

Concours de PETANQUE

Boule, eller Pétanque som de kallar det här, är något av en nationalsport här i Frankernas rike, så igår hade vi en Concours de Pétanque, vi på kursen. Till spelandet ska man dricka Pastisse, en starksprit smaksatt med anis. Som tur är serveras den utspädd, och i små doser.
En av våra lärare och jag bildade lag. Ingen av oss två tog spelet på så stort allvar, men det verkade funka lika bra att kasta iväg sitt lilla klot utan någon vidare plan, eftersom vi mötte lag som hade tydliga strategier, men som vi ändå besegrade.
I finalen, japp, vi gick till final, trots våra slappa inställning, mötte vi två riktigt tävlingsinriktade tjejer, som noggrant tänkte hur de skulle rulla kloten för att slå ut oss och plocka poäng. I början såg det ut som att de skulle vinna en jordskredsseger, men i slutet gjorde vi dem lite nervösa genom att plocka en massa poäng. Vi nådde dock inte ända fram, de vann, men inte så överlägset som de hade hoppats.
Kul att göra lite grejer tillsammans med kursarna de här sista skälvande dagarna innan vi slutar. Imorgon är sista dagen på kursen, och på lördag åker jag hem igen. Konstigt, vemodig, roligt och allt på en gång.

Finnish speaking

Under senaste veckan har jag hängt litegrann med en kompis som delat lägenhet med finländare. När de fick nys om min blogg, eller snarare mitt smeknamn här på bloggen, "kikkeli", blev de lite fundersamma, eftersom kikkeli betyder typ "liten snopp" på finska. Jag förklarade att mitt vanliga smeknamn, det som ni alla känner mej som, var upptaget här i bloggosfären, så då använde jag istället nicket som jag fått av min fina, finländska kollega och då skrattade de och sa att hon måste ha sjuk humor.
Hur som helst, när jag har träffat finländarna här under helgen, kom jag plötsligt ihåg när jag var barn och det en gång om året brukade vara en mässa "Qvinnlia" som hade syftet att gynna kvinnligt företagande i Lycksele. Jag minns att vi var där ett år, och bland utställarna fanns det företagande kvinnor från hela Norden. Kvinnorna som deltog bar namnskyltar, och på en kvinnas namnskylt stod det dessutom "Finnish Speaking". Med mina bristande språkkunskaper undrade jag varför hon hade slutat prata...