Bokslut

Har tänkt enda sedan jag kom "hem" att jag måste skriva någon slags slutsats efter min tid i Chamonix, men det är svårt att hitta de rätta orden.
"Hur har du haft det?" är en fråga som jag fått många gånger den sista veckan. Oftast ler jag och säger att jag har haft det hur bra som helst. För det har jag. Men det finns samtidigt inget enkelt svar på frågan. Ibland har det varit tufft, trots att jag har levt ett lyxliv, med inte så hårda krav, och ständigt omgiven av vacker natur.
"Hur känns det att vara hemma?" är en nästan lika vanlig fråga, och lika svår att besvara. Det är lycka att vara hemma, men det är en sorg också. Nu är det över, äventyret som jag sett framemot så länge. De relationer som jag höll på att bygga upp har jag lämnat, förhoppningsvis kan man hålla kontakten, men när man inte hunnit så långt är det svårare med distans. Och när får jag åter möjlighet att åka så mycket slalom som jag har gjort?
Relationerna här hemma är fantastiska att komma tillbaka till, man plockar upp där man var och går vidare. Trots att det var länge sen man sågs vet man var man har varandra.
Språket, franskan, det saknar jag. Jag ska försöka ta alla tillfällen som ges att hålla språket vid liv så att jag inte tappar så mycket. Härom dagen träffade jag ett franskt par ute på gatan, så jag pratade med dem, i kyrkan finns fransktalande afrikaner som jag får börja hänga lite med, och på jobbet har jag kollegor som pratar franska.Och sen får jag maila med de fransoser jag känner. Det fyller ju två syften, jag får träna på språket samtidigt som jag upprätthåller kontakten!
Men kulturen, den sköna avslappnade stämningen som ändå rådde, den kan bli svår att återskapa här i Stockholm. Men istället få jag njuta av hur vacker den här staden är och så vilka underbara vänner jag har här.
Vet inte om jag har landat i att vara tillbaka ännu. Jag har ju inte riktigt landat ännu, bor hos en kompis, och jobbet återvänder jag inte till förrän efter sommaren. Ganska skönt att bo hos en kompis, så här som en mellanperiod innan jag får tillbaka min lägenhet. Att inte vara ensam, att ha någon att komma hem till, att bara vara med, känns riktigt skönt just nu.
Blev det nått bokslut det här? Inte riktigt va? Jag är kanske inte redo för bokslut ännu, men jag är färdig med den här bloggen "Ma vie à Chamonix" är över nu, kanske inte på det mentala planet, men i alla
fall.
Jag har en annan blogg, kanske fortsätter jag att skriva där. Om att vara hemma, om livet, om allt och om ingenting. Följ med dit om ni vill, eller inte. Det är upp till er. Jag lovar inget, kanske blir det några inlägg, kanske inte, kanske finns det underhållningsvärde, kanske inte. Hur som helst finns den på den här adressen: http://enligtmej.blogspot.com/
Hur som helst, tack för att ni varit med mej på min spännande vinter. Tack för att ni har läst, "lyssnat" och kommenterat. Det har varit en trygghet för mej att skriva av mej här, och vetat att ni är några som läser.
Klart slut, over and out, eller vad säger man?

Ett hej fran Heathrow

Sitter pa Heathrow, och vet inte hur man gor svenska bokstaver pa ett engelskt tangentbord... Lite frustrerande, men vad gor man. Ar hyfsat uttrakad, sa jag tankte att Facebook skulle kunna hjalpa mej att fordriva lite tid, men lyckas inte logga in.
Facebook kanner inte igen mej eftersom jag loggar in fran en offentlig dator, och nar jag ska svara pa en min kontrollfraga sa finns det ett (oe, eller o med tva prickar) och jag kan ju inte skriva det sa jag kommer inte in!!!!! Gah!!!
Har dock atit ett gott mal fish and chips, sa jag far val vara glad over det.
Saknar redan nu att hoera franska omkring mej...

Le Gourmand och BDS

Igår var vi ute och drack vin, åt ost, skinka och korvar, alla kursare, lärare och andra som jobbar på skolan. En riktigt bra kväll, klockan hann bli över 2 innan jag kom hem.
De yngre förmågorna gick vidare till ett ställe, medan jag och lärarna, (som är mer i min ålder än vad kursarna är) gick vidare till BDS- puben där jag ofta suttit och pluggat i vinter. En massa prat, missförstånd, skratt, musik och dans. Härliga människor som det börjar kännas tråkigt att åka ifrån. Synd att det inte är förrän nu på slutet som vi funnit varandra, men, c'est la vie, och det är ju inte värre än att man kan hålla kontakten och hälsa på varandra!
Nu ska vi snart ut och klättra eller nått. Jag har inte riktigt fattat vad det är vi ska göra, men det blir säkert kul! Sista kvällen- imorgon åker jag hem.

Concours de PETANQUE

Boule, eller Pétanque som de kallar det här, är något av en nationalsport här i Frankernas rike, så igår hade vi en Concours de Pétanque, vi på kursen. Till spelandet ska man dricka Pastisse, en starksprit smaksatt med anis. Som tur är serveras den utspädd, och i små doser.
En av våra lärare och jag bildade lag. Ingen av oss två tog spelet på så stort allvar, men det verkade funka lika bra att kasta iväg sitt lilla klot utan någon vidare plan, eftersom vi mötte lag som hade tydliga strategier, men som vi ändå besegrade.
I finalen, japp, vi gick till final, trots våra slappa inställning, mötte vi två riktigt tävlingsinriktade tjejer, som noggrant tänkte hur de skulle rulla kloten för att slå ut oss och plocka poäng. I början såg det ut som att de skulle vinna en jordskredsseger, men i slutet gjorde vi dem lite nervösa genom att plocka en massa poäng. Vi nådde dock inte ända fram, de vann, men inte så överlägset som de hade hoppats.
Kul att göra lite grejer tillsammans med kursarna de här sista skälvande dagarna innan vi slutar. Imorgon är sista dagen på kursen, och på lördag åker jag hem igen. Konstigt, vemodig, roligt och allt på en gång.

Finnish speaking

Under senaste veckan har jag hängt litegrann med en kompis som delat lägenhet med finländare. När de fick nys om min blogg, eller snarare mitt smeknamn här på bloggen, "kikkeli", blev de lite fundersamma, eftersom kikkeli betyder typ "liten snopp" på finska. Jag förklarade att mitt vanliga smeknamn, det som ni alla känner mej som, var upptaget här i bloggosfären, så då använde jag istället nicket som jag fått av min fina, finländska kollega och då skrattade de och sa att hon måste ha sjuk humor.
Hur som helst, när jag har träffat finländarna här under helgen, kom jag plötsligt ihåg när jag var barn och det en gång om året brukade vara en mässa "Qvinnlia" som hade syftet att gynna kvinnligt företagande i Lycksele. Jag minns att vi var där ett år, och bland utställarna fanns det företagande kvinnor från hela Norden. Kvinnorna som deltog bar namnskyltar, och på en kvinnas namnskylt stod det dessutom "Finnish Speaking". Med mina bristande språkkunskaper undrade jag varför hon hade slutat prata...

Ovän med tekniken

Jag älskar teknik, är beroende av den, och blir galen när den inte funkar som den ska! Plötsligt är det som att all teknik sviker mej just nu:
Min mobil har lagt av- men jag har fått låna en som funkar för det mesta men som laddar ur fort,
Min internetuppkoppling suger, så det går knappt att skypea eller se film på datorn,
Min sladd till datorn har blivit glapp, så jag måste tejpa och mecka med den för att batteriet inte ska ladda ur.
Hur klarade man sej förut egentligen, när det inte fanns mobiler, datorer eller internet?

New beginnings

Lite oväntat fick jag flytta här i slutet på min vistelse i Chamonix. Det hade blivit något missförstånd mellan skolan och hyresvärden, så idag tog jag mitt pick och pack (som jag förövrigt inte har en aning om hur jag ska få hem till Svedala- det har nästan fördubblats, eller har mina packningsskills försämrats?) och fick skjuts till min nya lilla lägenhet som jag kommer att bo de kommande veckorna.
Den har balkong, ett takfönster, är ljus och öppen och mycket mer ett hem än den förra lägenheten som jag inte förstår hur vi har stått ut med!
Känns jätteskönt, som att få en nystart fast i slutet. Blir nog en bra avslutning det här:)

Another day in Cham

Har haft en härlig dag idag, ihop med en som gick på kursen tidigare.
Planen var hiking, så vi åkte upp halvvägs till Auiguille du Midi, men insåg snabbt att det var för snöigt för vår knappa utrustning. Tog en kaffe och åkte ner igen, och sen åkte vi upp till Mer de la Glace istället, och fick en drygt två timmars promenad ner till dalen igen.
Riktigt härligt! Ska försöka gå lite mer i de vackra bergen innan jag åker hem, och ta bilder så att ni får se!

Dagens insikt

När vi elever var klara med skolan idag skulle lärarna stanna kvar för att planera de två sista veckorna. Då kände jag mej lite avundsjuk! Ja, jag vet, jag är lite konstig, men jag saknade att jobba som lärare. Att kläcka idéer, vara kreativ och tänka ut vad man ska göra är det jag gillar mest med läraryrket, och förstås gemenskapen med kollegorna och eleverna.
Sen jag kom hit har jag inte trott att det kommer att gå att återgå till en vardag efter det här livet, men idag kände jag att jag längtar tillbaka till mitt liv. Jag gillar mitt jobb, mina kollegor, mina vänner, min lägenhet och livet i Stockholm. Och familjen- tur att skype finns så att vi kunnat höras så ofta!
En skön insikt! Jag har ett liv därhemma som jag längtar tillbaka till!

Ännu ett underhållande inlägg

Känner krav att jag ska vara så underhållande här, och berätta om allt spännande jag gör, så jag får viss skrivkramp. Har inte gjort så mycket spännande på sistone. Lunchade med ett par kursare idag. De bästa kursarna, och båda åker härifrån på lördag, så det känns lite trist. Men, men.
 För att pigga upp inlägget lite lägger jag in lite bilder. Det är utsikten från en plats i solen, på en gräsmatta, där jag brukar ligga och läsa. På översta bilden ser man Mont Blanc.

Att vara jag

Har ni tänkt på att i vissa sällskap kan man så lätt vara sej själv, utan att låtsas? Och i andra sällskap känner man sej inte hemma alls? Eller är det bara för mej det är så?
I helgen blev det så tydligt för mej. På lördagkväll var jag med en stund på en fest med andra som går franskkursen. Trots att vi gått tillsammans sen januari, kände jag mej inte alls hemma. Vet inte varför, det bara var så. Jag kunde inte vara mej själv.
På söndagkväll var jag ute och åt med några som jag håller på att lära känna genom kyrkan. Trots att vi bara har träffats några enstaka gånger kändes det så naturligt. Jag kunde slappna av, skoja och ha kul tillsammans med de andra.
Koncepten var inte helt olika varandra, första kvällen drack vi vin och åt ost, andra kvällen åt vi mat och drack vin. Båda gångerna sittande runt ett bord, ungefär lika många personer. Men ändå så olika, för mej alltså.
Det är som att jag kan knyta an till, och trivas med vissa, medan jag inte alls kan konnekta med andra. Är jag konstig, eller är det så för någon av er? Ska man bara acceptera att det är så, eller ska man försöka hitta sej själv oavsett vilka man är med?

Brutalt

Livet är brutalt. Det har jag fått flera exempel på de senaste dagarna. Ett barn med massiv skallskada, en liten som plötsligt gått bort, och en pappa som lämnat jordelivet tre veckor efter första sonens födelse... Man kan bara be till Gud att han ska ge styrka till de som förlorat sina älskade.
Tänker på vad bra jag har det, vad små mina bekymmer är i jämförelse, men det känns nästan hemskt att glädja sej när andra lider så fruktansvärt!

Kanske sista åket

Nu är det bara ett liftsystem här i omgivningarna som är öppet, Grands Montets. Var där idag med rumskompisen, gjorde några svängar, men ärligt talat var det ingen höjdare. Slaskigt eller stenhårt, och vid sidan av pisterna fanns det för lite snö för att man skulle våga åka. Flera gånger kände jag hur det skrapade under skidan när jag åkte över framtöade stenar. Så det kanske är adjöss med skidåkningen nu. Här, vyn från solstolen jag spenderade dagen i istället för att sladda i backen, och sen en liten bild på mej, i solstolen. 

Vi hade i alla fall tur med vädret, som man säger:)

Kungar och krig

"Kungar och krig" heter delmomentet som vi jobbar med i historia fram till sommarlovet. Låter det inspirerande? Jag börjar komma ihåg varför jag hatade historia när jag gick högstadiet och gymnasiet...

Lila Hibiskus

Nu har jag läst en bok igen, den här gången av en nigeriansk författare, som nog är mest känd för en annan bok som heter "En halv gul sol". Den har jag dock inte läst, (men jag började på den i förmiddags) utan jag har läst boken som heter "Lila Hibiskus".
Det är härligt att ha tid att läsa. Kanske inte det man förväntar sej att någon som åker till Alperna en säsong satsar på, men för mej har böckerna varit viktiga.
Hur som helst, boken handlar om ett syskonpar i Nigeria, som växer upp med sina föräldrar. En blid mor, och en far som är rik, framstående, betyder mycket för samhället och kyrkan, men som barnen fruktar eftersom de får se en helt annan sida av sin far än den som resten av världen får se.
De kämpar för att behaga honom, de presterar i skolan, och säger saker som de vet att pappan gillar-allt för att han ska vara nöjd, för om barnen eller mamman gör något som misshagar pappan är straffen allt annat än nådigt.
Samtidigt som man får följa familjen får man se olika livsvillkor i Nigeria, och man får en aning om vilket politiskt klimat som råder i landet.
Helt enkelt en mycket läsvärd, tänkvärd och givande bok som jag tycker att ni ska läsa!

Flitens lampa och solen

Häromdagen skrev jag på Facebook att jag har mycket skolarbete att göra den här veckan, så jag hoppades att flitens lampa skulle konkurrera ut solen, som ju har lett fantastiskt från himlen den senaste helgen. Nu är solen utkonkurrerad, men inte för att flitens lampa lyser så starkt, utan för att solen har gömt sej bakom ett tjockt molntäcke. Helt otroligt vilket väderomslag, igår gick jag i shorts och linne, och idag tog jag på en fleecetröja innanför skaljackan, eftersom det både regnar och är kallt.
Hur som helst har jag gjort prov i franska idag. Det kändes som att det gick någotsånär, så jag hoppas att det inte blev alltför många slarvfel, eller andra fel heller för den delen. Imorgon är det en inlämning i historia, så den ska jag knåpa ihop under förmiddagen. Ikväll tänker jag unna mej en slö kväll i soffan, kanske se några Scrubs-avsnitt eller så...

Kontrasternas årstid

Nu är det sommar här nere i dalen. Det går inte att gå 100 meter utan att bli svettig, trots att man har shorts och linne, men uppe på topparna ligger snön och man kan fortfarande åka skidor. Känns märkligt när man går runt i stan iklädd sommarkläder, och möter människor som åkt skidor och går omkring i skidkläder.
I helgen har jag haft ett mycket trevligt besök från Tyskland. Vi har inte åkt skidor, utan njutit av sommarvärmen. Solat lite, strosat omkring, varit på marknad där jag fick smaka ostron för första gången, ätit en massa god mat, och igår tåg vi ett bergståg upp till en glaciär som finns här i närheten.

Mäktiga vyer, och vackert väder. Men det syns tydligt att glaciären har krympt, och den lille miljövänlige människan i mej vaknade och tänkte att nu är det nog dags att göra nått åt klimatuppvärmningen som pågår...

Dagens musikupplevelse

När snön smälter, och skidåkningen lider mot sitt slut är det annat som tinar fram. På min väg hem från puben där jag brukar plugga, gick jag förbi torget där ett band med unga killar spelade. En sångare, en trumslagare, en som spelade klarinett, en dragspelare, en som spelade fiol, och en kontrabasist spelade musik som jag nog bara kan likna med kletzmer.
De var väldigt begåvade, och showade verkligen, så det var en mycket positiv upplevelse. Satte mej i solen och bara njöt!
Här kommer ett litet smakprov, inte så representativt rent musikmässigt, men man får en liten aning om deras sköna humor som var tydlig när de framträdde på torget.
I present to you, Grabben Orchestra!

Chicken Wings

Kan man bli sugen på nått man aldrig har smakat? Häromdagen blev jag det. Välkryddade chickenwings, ni vet, som de brukar äta ur stora pappbunkar på amerikanska filmer. Konstigt va?
Och ännu konstigare är att en klasskamrat bjöd med mej att gå och äta just chickenwings på en restaurang här i stan igår. Vilket sammanträffande va! Första gången jag är sugen på något, dröjer det bara några dagar tills jag får chansen att testa. Och jag fann att det var gott!

(Okej, jag vet, intresseklubben antecknar, men jag har inte påstått att allt jag skriver här kommer att vara så spännande, eller har jag det?)

Franska tanter

Igår träffade jag en gammal tant som jag satt och pratade med. Hon berättade att hon hade bott i Chamonix hela sitt liv. Bland annat hade hon jobbat som guide i bergen, och kunde peka ut och namnge varje topp som vi såg. Hon visade dessutom var hon hade klättrat, och det såg inte ut som några mesiga klippor!
Det kändes overkligt att sitta och prata med någon som var så gammal (75 kanske) och som hade full koll på klättring, randonnée och annat. Dessutom undrade hon om jag brukade gå till Chambre Neuff som är ett av After Ski-ställena här på byn. Ännu ett roligt möte, och dessutom fick jag öva min franska!

Asa

Idag har jag tvättat, utan missöden den här gången:) Medan jag väntade på att tumlaren skulle torka tvätten läste jag en fransk veckotidning som tipsade om en ny platta av Asa, en fransk-nigeriansk singer-songwriter, som jag aldrig hört talas om, så jag letade upp henne på Spotify. Gillar hennes musik, så här får ni oxå ett litet smakprov!

Lite humor så här i slutet på veckan

Vad gör du när du tröttnat på din bil? Kanske såhär?

Bilden här hämtat från folkbladet.nu

Möten

En stor behållning med att vara här är att jag möter en massa människor som jag förmodligen inte skulle möta i mitt vanliga liv. Vissa möten leder till vänskap, medan andra möten är intressanta för stunden.
Igår hade jag ett jättefint möte med en av mina kursare. Ett öppet och otroligt ärligt möte. Lite oväntat men mycket givande.
Man lever sida vid sida med människor, utan att reflektera så mycket över vilka de är och vad de bär på, och när man sedan verkligen möts, sådär på riktigt, är det så spännande!

Sista kulan sparar jag åt grannen

Nu har jag läst en bok igen, i sakta mak den här gången. Titeln ser ni här ovan, och boken handlar om ett krig som jag nog aldrig kommer att förstå, kriget på Balkan under 1990-talet.
Jag minns att en massa ex-Jugoslaver kom till min lilla stad, men vad de hade flytt ifrån hade jag ingen ordentlig koll på. Jag tänkte att jag kanske skulle förstå mer efter att jag hade läst den här boken, men kriget verkar lika obegripligt för författarinnan som själv befann sig i krigets centrum.
Boken är till stor del självbiografisk, och handlar om en kvinna som levt hela sitt liv i Titos kommunistiska Jugoslavien, där alla är kamrater oavsett ursprung. Plötsligt förändras allt, och vilket efternamn man bär eller vilken religion man bekänner sig till blir av största vikt. Huvudpersonen hade en serbisk mamma och en kroatisk pappa, men hade aldrig funderat över etnicitet eller religion, och ville inte ta ställning när kriget närmade sej heller, eftersom hennes ena son hade en muslimsk pappa, och således var muslim enligt tradition, medan hennes andre son hade en serbisk far och därför var serb, enligt det nya samhällets sätt att se på människor. Trots hennes kamp att stå utanför konflikten, dras familjen in i kriget, och hennes äldsta son hamnar vid fronten.

Boken har ett otroligt starkt språk, titta bara på titeln "Sista kulen sparar jag åt grannen", och den innehåller även många tankar om vad det är att vara människa. Inte att vara kristen eller muslim, serb eller bosnier, utan människa. Efter att ha googlat lite om författarinnan har jag fått reda på att hon bor i Sverige, sedan 1992, och att hon har skrivit boken på svenska. Imponerande! Hon verkar vara en spännande person, och vill ni så kan ni se henne samtala med Malou här nedanför.
Hur som helst tycker jag helt klart att ni ska läsa den här boken. Den är en ögonöppnare på många sätt. 

Skogspromenad

Våren har kommit det är bara att konstatera. Dax att sluta drömma om enorma snönedfall och offpist-åkning i pudersnö, istället får man börja upptäcka vilka andra förströelser som står till buds. Men skidåkningen är inte helt över, imorgon ska jag träffa en fransk tjej på morgonen och åka lite skidor i Grands Montets.
En kursare och jag tog en promenad till grannbyn Argentière idag, en vandring på ca 1 mil, med 300 meters stigning (låter inte så farligt, men ibland var det riktigt brant!), genom skogen bredvid en liten flod. Riktigt härligt. Vägen kantades av tussilago och nån annan fransk vårblomma som jag inte kände igen. Fick lära mej att man ska hälsa på alla man möter med ett glatt "Bon Jour", och sen fick man ett glatt "Bon Jour" tillbaka. Trevligt!
Här får ni se en av de vackra vyer jag fick njuta av längs vägen. Med alptoppar som kulisser är det sällan annat än vackert!

Impulsköp

Visst är det väl så att om man har pengar kvar i slutet av månaden får man köpa sånt man kanske inte planerat så länge? Hur som helst gjorde jag det idag.
Kände att mina skor var för varma, våren verkar nämligen ha kommit hit, så jag köpte ett par Converse med Stålmannenmotiv. Som tur var kunde jag köpa barnstorlek, så då blev det lite billigare.

Och sen hittade jag den här på rea. Gillade färgen, att den var så mjuk och mysig, och förstås att den var på rea:)

Kommentarer

Några av er har sagt att det inte går att lägga in kommentarer. Det verkar konstigt tycker jag, jag har gjort inställningar som ska tillåta kommentarer från alla håll och kanter.
Jag ska testa att logga ut och göra en kommentar här, bara för att se om det funkar.

Några av de bästa

Igår, på väg tillbaka hit till Chamonix, passerade jag Stockholm, och hann med att träffa några av mina fina vänner som finns där.
Först lunch med en kollega, med prat om livet, jobbet, barn eller inte barn, sen en promenad med en kär gammal vän och hennes nya kille som kunde ge mej sådan fantastisk uppmuntran i den situation som jag är i, och slutligen etiopiskt med den generösa vännen som inte bara bjöd på en sängplats, utan även middag och en mysig kväll i soffan.
Vad glad jag är att ha så fina vänner, gårdagen blir en dag som jag sparar i minnet och plockar fram när det känns tungt.

Varför lär man sej aldrig?

Okej, alla har vi våra svagheter. En av mina svagheter är att jag skjuter upp saker och ting. Istället för att planera måndagens lektioner på fredag innan jag går hem från jobbet så gör jag det på söndagkväll, eller när vi får läxor så sparar jag dem till sist på kvällen eller just innan lektionen innan jag gör dem.
Kl 23.59 ikväll är det deadline för att lämna in en uppgift i historia, och nu, kl 23.35 har jag skrivit de sista orden innan jag lämnar in.
Man mår inte bra att att skjuta upp saker, ändå gör man det. Istället för att göra klart uppgiften idag, eller varför inte igår, tog jag en liten tupplur idag när jag lessnade, så ikväll när jag har varit hos en av de fina kompisarna som finns här i Lycksele så har uppgiften funnits i bakhuvudet. Tänk så skönt det hade varit om den varit inskickad istället för i mitt bakhuvud!

Resebok

Ett utmärkt resesällskap är en bok, och gärna en pocket eftersom de är så lätta att bära. Under gårdagens resande hann jag med en hel historia, eller egentligen två, för det var två liv i två olika tider som skildrades i boken som jag läste, "Sarahs nyckel". Jag fortsätter med att läsa böcker som har anknytning till Frankrike, och den här boken utspelade sej mestadels i Paris, i nutid, och under 2:a världskriget, då Vichyregimen på nazisternas uppdrag utförde razzian mot judar som sedan kom att kallas "Vélodrome d'Hiver-räden". 13000 judar samlades ihop, och över hälften hölls fångna på Paris stora cykelstadion under vidriga förhållanden, för att senare skickas vidare mot Auschwitz. Det är en historia som fransmännen inte gärna tänker på eller berättar om, men som författarinnan låter huvudpersonen i boken konfronteras med, och göra upp med.Journalisten Julia får i uppdrag att skriva ett reportage om händelsen inför den sextionde årsminnesdagen, och under sitt sökande snubblar hon över en liten flickas levnadsöde som sakta knyts samman med hennes eget liv.

Boken är filmad och går på biograferna nu, och i DN:s recension är rubriken "Elände i överflöd". Även om historien är tung, håller jag inte med om att det är elände i överflöd, utan det är ett bra sätt att göra historien levande och aktuell för oss idag, vilket är extra viktigt när det handlar om vad som hände med Europas judar under 2:a världskriget.

Det är en bra bok,viktig bok och berörande bok. När jag läste den ville jag inte att den skulle ta slut, men alla historier måste nå ett slut, och ibland är inte slutet lika bra som resan dit. Så var det i det här fallet, men, det får man väl ha överseende med.

Tankar om resande

Igår blev en heldag på resande fot. Klockan 7 lämnade jag Chamonix, och 20.30 landade jag här i Lycksele. Det är något märkligt med att resa. Trots att man är på väg, så är man så i nuet, man är där man är och dessutom så medveten om det. Man sitter på planet, eller på flygplatsen, man ser alla människor som också är på väg, och man är där man är. Åtminstone tycker jag att det känns så.
En dag på resande fot är en dag när man har en paus, det känns som att tiden står stilla på något konstigt sätt. Man kan liksom inte göra så mycket mer än att ägna sej åt sitt resande. Ibland är det frustrerande, men ibland lyckas man njuta av det, och igår lyckades jag med det. Man är i flygbolagens vård, och får finna sej i det. Att släppa kontrollen och bara följa med. Man är där man är, men ändå på väg någonstans. Lite som med livet.

Livsrum

Innan jag åkte hit var jag nervös för att dela en så liten lägenhet med en okänd människa, men jag tycker att det har gått över förväntan. Man anpassar sej helt enkelt. Jag har varit inställd på att inte ha så mycket eget utrymme under en period, och tycker att det funkar. 

Med kommunikation, hänsyn och respekt. Det är svårt att leva nära en annan människa, och det absolut viktigaste tycker jag är att man kan prata om saker. En annan fråga som har väckts till liv hos mej de senaste dagarna är om man själv har ansvar för att "skapa livsrum" eller om man ska hoppas på att någon annan ger en livsrum. Kanske är det lite av varje. 

Hitler tyckte ju att han skulle skapa Lebesraum åt det tyska folket genom att ockupera andra länder och placera de som hade ett annat ursprung eller en annan åsikt i Förintelseläger. Inte världens bästa lösning. Europas ledande politiker resonerade som så att om de gav Hitler det han ville ha skulle han snart nöja sej, men som alla vet så blev den store rikskanslern aldrig nöjd så det blev världskrig istället.

Slutsats?

Jo, man måste ge och ta. Man måste tala om vad man vill, och man måste vara beredd på att man inte får det exakt som man vill. Men jag tror dessutom att man måste våga ta för sej lite, och våga sätta gränser om man tycker att den andra tar för sej för mycket.

Rak kommunikation, hänsyn och respekt. Så enkelt, men ändå så svårt.

Genuslära

Studierna i historia har den här terminen ägnats åt att studera skillnader i kvinnors och mäns förutsättningar, och ärligt talat häpnar man över vilka tankegångar som funnits, och som fortfarande påverkar vårt samhälle.
Igår var det Internationella Kvinnodagen, om någon lyckades missa det, och fortfarande, i vårt upplysta samhälle, har kvinnor lägre lön än män trots att de utför samma arbete, och typiska "kvinnoarbeten" har för det mesta lägre status.
När Annika Falkengren, SEB:s chef, intervjuas får hon ofta svara på frågan hur hon kombinerar sin karriär med att vara mamma. Hur ofta får män i chefspositioner den frågan? För, för det mesta har ju även de en familj.
Lite kuriosa: På 1700-1800-talet, när man ansåg att kvinnans uppgift var att föda barn och ta hand om familjen, hävdade vetenskapsmän att kvinnans livmoder kräver så mycket energi för att frambringa friska barn, att om en kvinna använde för mycket av den energin till att studera istället skulle livmodern inte få tillräckligt mycket energi, och hennes barn skulle bli vanskapta.
Nu, några hundra år senare drar vi på munnen, men vilka normer råder idag, som vi om några hundra år kommer att höja på ögonbrynen åt?

Priser

Det tog ett tag innan jag hittade havregryn i mataffären här. Letade efter något som skulle likna påsarna som finns hemma, bland bakgrejerna, men jag gick bet. Tillslut visade en kursare mej var jag hittade grynen, så nu kan jag göra min gröt på morgnarna.
Hemma är havregryn något som ses som relativt billig föda. Vad kan en påse kosta? 10-15 kronor? Och är det 1 eller 2 kg i varje påse? Jag vet inte riktigt. Det jag däremot vet är att en påse här kostar 1,60 euro, och innehåller 250 gram. Hur kan priset skilja så mycket? Och en liter mjölk kostar 1,95 euro!
Vad som däremot är billigt är medicin och alkohol. En flaska hostmedicin som hemma kostar 160 kronor, och som dessutom är receptbelagd, får man enkelt ut för knappt 6 euro, och en Whisky som kostar 350 kronor på Systembolaget får man för 19 euro på mataffären här.
Visst känns det som att vi har rätt prioriteringar i Sverige? Okej, det är dyrt att bjuda på fest, men om höga priser håller nere alkoholkonsumtionen är det väl bra? Och visst är det viktigare med billig mat än billig sprit och medicin, för mat behöver man ju varje dag.

Skrivtorka och Mont Blanc

Okej, jag vet att det var länge sedan jag skrev nått, men jag har lite idétorka.
Kan berätta lite om min helg, då en fin vän varit på besök. Soft åkning, god mat, och en del vin chaud kan den sammanfattas med.
Idag är det en pluggdag, en uppgift i historia ska in, och imorgon har vi prov i franska. Känns lite nervöst, men det är bara att hoppas på det bästa.
Förresten befinner jag mej ju nära Mont Blanc, och i lördags kunde jag bli fotad med Europas högsta berg som bakgrund, så voila! (Lägg märke även till jackan:))

Suit up

Min favoritserie just nu är "How I met your mother", med de underbara personligheterna Ted, Robin, Marshall, Lily och Barney. Alla har sin "grej" och Barneys grej är att han ALLTID har kostym, och ständigt försöker övertyga sina vänner om att de ska "Suit up". Med en kostym är man alltid rätt, och med en kostym mår man bra är hans paroll.

Inte för att jag håller med, men idag i backen premiär-använde jag mina nya skidkläder, och jag kände mej så "suited up", så rätt, och gladare än vanligt i min snygga cerise-rosa jacka!

Igelkottens elegans

Har ju förresten hunnit läsa en ny bok av den franska författaren Muriel Barbery. En riktigt härlig bok, om att inte våga ellervilja visa världen vem man är.
Handlingen utspelar sig i ett hus med stora, dyra lägenheter, där endast gräddan har råd att bo. Portvakten Renée är det första berättarjag, och hon är en mycket intelligent och intellektuell kvinna, men eftersom en portvakt vanligtvis inte läser Dostojevskij, låtsas vara dummare än vad hon egentligen är.
Det andra berättarjaget, den 12-åriga flickan Paloma, som inte heller visa vem hon är, misstänker att Renée inte är den som hon utger sig att vara.
De flesta i huset lever för sin egen skull, och märker inte vilka som finns runt omkring dem Åtminstone inte om det inte några kända människor. Dagen då en japansk, trevlig och uppenbarligen väldigt rik man flyttar in, blir hela huset nyfiken på vem han är, och försöker på alla sätt att knyta kontakt, men han ser genom fasaderna, och de han vill lära känna är just Renée och Paloma. En fin gemenskap växer fram emellan dem. En udda gemenskap  över ålders- och klassgränser enligt somliga. Men en äkta vänskap. Att kunna se förbi alla maskar man lagt på, att se bakom fasaden.
Mycket bra feel good bok som jag kan rekommendera er att läsa. Sen går den ju på bio nu.
Det är roligt att passa på att läsa böcker av franska författare nu när jag är här. Kanske kan jag så småningom läsa på originalspråk. Det kanske jag ska sätta som ett mål!

Inköp och ekonomi

Jag vågar inte riktigt tänka på hur mycket pengar jag spenderar den här vintern, på kursen, boendet, resor, slalomskidor, nya skidkläder mm mm. Sedan jag kom hit har jag spanat runt efter en ny skidjacka, och en ny skidbxa. Min spendinglimit var 6000 kr, och från början verkade jag inte kunna hålla den gränsen. Men idag har jag i allafall gjort inköpet, och, jag höll min limit, med 500 kr tillgodo. Brallorna är svarta från North Face, och jackan från Marmot ser ni här bredvid.
Vad tror ni, kan jag vara nöjd med mitt inköp?

Apropå statistiken

Som skribent på den här bloggen kan jag kolla lite statistik kring hur många som tittar in varje dag, och var de som tittar in befinner sej. Ja, alltså inte exakt, det vore ju lite läskigt, men i vilket land. 

Förutom mina läsare i Sverige, verkar det finnas läsare i Finland, Schweiz, USA, Kanada och Storbritannien. Jag undrar om det verkligen kan stämma. Finns det någon av er mer erfarna bloggare som fattar det här med statistiken? Befinner sej läsarna i landet som anges här, eller kopplar de upp sej mot servrar som finns i andra länder?

Blogg-läsar-skola

När man själv bloggar, är det givande att läsa andras bloggar. Jag läser flera vänners, och vissa "kändisars" bloggar, och det ger inspiration, samtidigt som det är roligt att få en inblick i någon annans vardag och tankar.
Några av de som skriver bedriver även "skolor" på sina bloggar, bla en Friskis-skola, och en Caféskola, båda mycket underhållande att läsa. Själv tänker jag inte bedriva någon skola, men kanske ge enstaka lektioner i olika ämnen.
Så, den första lektionen här på thechamblog går till er, kära läsare!
Som bloggare har man inte alltid inspiration att skriva, man kanske inte vet vad man ska skriva, eller så vet man vad men inte hur. Skrivkramp helt enkelt. Något som ger inspiration är att få kommentarer från sina läsare. Jag vet att ni är några stycken runt om i världen (ja, faktiskt enligt statistiken) som tittar in här emellanåt, men kommentarerna är få.
Så, kort och gott kära läsare, skriv kommentarer, det gör en bloggare glad!

Vänner på löpande band

Okej, efter ett halvårs fastande från Facebook har jag åter gått med i klubben. Får se om jag klarar av att hålla en balans, så att facebookandet inte upptar all min tid. Vännerna strömmar in. Tänk om det vore lika lätt i verkligheten?
Hade förresten en riktigt bra dag igår, åkte skidor med några kursare, och på kvällen stötte jag ihop med en annan kursare som jag gick ut och åt med.
Senare ringde mamma, storasyster och gulliga systersonen, som blir helt till sej när han hör mej prata genom datorn. När vi sa hejdå la han kinden mot datorskärmen och sa "Puss och kram". Mys!

Inte bara segertoner

Blir lätt att man skriver om allt som är så härligt, men i ärlighetens namn så är det inte bara härligt att vara här, trots att jag är glad att vara där jag är.
Det jag saknar är, precis som jag skrivit tidigare, vännerna. Jag ser mej själv som en självständig person, men just nu saknar jag de fina, nära familjemedlemmarna och vännerna som jag har. Det är lätt att vara självständig när de finns i närheten, men här, mol alena, är det ganska tungt. Vi är verkligen sociala varelser, vi människor. Visst finns det personer här som jag hänger med, åker skidor med, går på after ski med, men, åh, vad jag längtar efter någon som står mej nära! Tur att skype finns, och att jag snart får besök , och att jag ganska snart har lov och kan åka hem och träffa ännu fler av er fina!

Mera ustikt

Jag kan inte riktigt se mej mätt på utsikten från vårt köksfönster. Eftersom jag pluggar historia oxå, blir det några timmar vid köksbordet emellanåt. Inte alltid så effektivt plugg, utan en hel del pauser med kaffe och en blick mot bergen som omger oss. Vår lägenhet må vara mini, men med den här utsikten känns den inte så instängd!

Tiddelipom

"Snön vräker ner, tiddelipom
Alltmer ju mer, tiddelipom
Alltmer ju mer, tiddelipom, tiddelipomm
Det snöar, snöar"
                                                                                           Nalle Puh

Första vurpan

Idag kom den, den som jag längtat efter, men samtidigt fruktat. Den första vurpan för säsongen. Varför jag har fruktat den kan väl alla förstå, och att jag längtat efter den är för att när man väl har ramlat en gång vet man att det inte är så farligt (åtminstone för det mesta). Då går rädslan över, och man vågar ösa på.
Hur det gick till? Jo, vi åkte en backe som jag tyckte var lite tråkig, så när jag såg ett litet gupp tänkte jag att där kan jag kanske få till ett litet hopp. Så, jag satsade, och insåg när jag var i luften att guppet inte var så litet, och sen blev det väldigt ojämn mark efteråt, så jag tappade kontrollen och föll. Så dagens läxa, som blåmärket på skinkan påminner mej om, är att inte ta så mycket fart mot ett hopp när man inte vet hur det ser ut efter hoppet.

Nä, det är inte jag på bilden, men jag tänkte att det kunde vara trevligt med en illustration!

Glädjefyllt paket

Min mamma kan fatta en vink. Idag kom ett paket med posten. Med, som ni ser, Wasa Sport, kaffe, Kalles och en diskborste. Glädje! Imorgon blir det äggmackor till frukost, och nybryggt Gevalia. Mums!

Skype

Måste bara slå ett slag för Skype. Nu har hela familjen skaffat det, så jag kan prata med dem helt gratis nu när jag är i diasporan! Vad bra det är!

Je ne comprends pas?!

"Je ne comprends pas" är en användbar fras för mej, "Jag förstår inte" betyder det. Och det är mycket som jag inte förstår, både språkligt, kulturellt och hur saker och ting funkar. Exempel på det kan ni läsa här.
Andra exempel är:

• Vilka kindpussar man, och vilka kindpussar man inte? Motsvarar det svenska kramar eller är det en artighetsgrej?
• När slutar man säga "Bonne Journée" (Ha en bra dag) och när börjar man säga "Bonne Soirée" (Ha en bra kväll) vilket verkar vara kutym att säga till höger och vänster?
• Varför är toalettpapperet parfymerat?
• Varför är det så många som åker skidor i maskeradkostymer? Har nog sett nån sån åkare varje dag, stålmannen, clown, teddybjörn, riddare, indian...

Smygfotade lite i backen igår:)

Je ne comprends pas!

Annat som jag saknar

Skrev en lista för ett tag sen om saker som jag saknar. En ganska materialistisk lista. Nu inser jag att det jag saknar mest inte är grejer, utan er, ni som finns där hemma. Familjen, och de nära, fina vännerna som jag är välsignad med!
Visst, jag har folk att umgås med här, men att hänga i backarna och på Après Ski skapar inte den närhet som jag gillar så mycket! Ni som känner mej, alla mina sidor, ni betyder så mycket och jag är så glad att ni finns.
Borta är bra, men hemma är nog ändå bäst, för där finns ju ni!

Virtuellt samarbete

Som några av er vet pluggar jag historia också, på distans, via nätet alltså. Funkar för det mesta bra, men lärarna envisas med att låta oss göra grupparbeten titt som tätt. Inser de inte hur mycket krångligare det blir! De flesta som valt att läsa distanskurser har väl gjort det för att kunna lägga upp sina studier som det passar?
Visst kan jag se poängen, men skulle det inte vara enklare att var och en får göra sin egen uppgift, och sen kan vi få kommentera varandras uppgifter istället för, komma överens om hur och vem som gör vad,  bestämma en tid på chatten. Visst, det är fiffigt att det faktiskt går, men det är speciellt att försöka diskutera via chat med människor som man inte har någon aning om vilka de är. Svårt att hitta roller, fördela talutrymme osv... Nåväl, man får väl bara finna sej i det.
Om 45 minuter ska jag "träffa" mina samarbetspartners ute i den virtuella världen.
Här, en liten sång om "the virtual insanity" som vi lever i.

Jamen, böcker då?

Vet inte om man är konstig, eller nördig när man blir lycklig av att gå in i en bokaffär, men jag blir det i alla fall! Har äntligen hittat en här i Chamonix. Doften, alla böcker, alla skrivna historier- det är lycka för mej!
Har precis avslutat en bok jag hållit på med ganska länge, "De fattiga i Lodz". En riktigt bra bok, men jag kan rekommendera att man läser ganska mycket åt gången. Jag har ibland bara läst några sidor innan jag somnat, men då har jag inte fått något sammanhang, så i söndags när jag hade en slappardag så satt jag och sträckläste i mitt lilla rum.
Boken är en skildring av livet i ett judiskt ghetto i Polen under Andra Världskriget, och man få följa flera olika levnadsöden. Väldigt intressant och läsvärd!

På samma gång har jag läst en helt annan sorts bok, med öronen, nämligen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Underbart rolig, men på samma gång tänkvärd bok. Boken hoppar mellan nutid, då hundraårige Allan helt sonika har lämnat sitt rum på ett ålderdomshem, och dåtid, då man får följa Allan genom livet som tagit honom på otroliga äventyr. Ofta brister man ut i skratt när man läser, men samtidigt nickar man på huvudet åt alla klokheter som kommer fram. Fantastiskt med en person som liksom bara låtit ödet styra honom genom livet, istället för att själv ha ständig kontroll. En levnadskonstnär, helt enkelt. Jag tror att Herngren ska göra film på boken. Ska bli kul att se!

Känns nästan lite halvsyndigt att sitta inne och läsa, när man är på en ort som osar fysisk aktivitet, men är man en bokmal så är man:)

Alla talar om snö

När kommer den, snön alltså, är frågan på allas läppar just nu. Sen vi kom hit har det inte kommit någon ny snö, i dalen finns det knappt någon snö, utan måste upp på bergen för att finna det vita guldet. Blir nervös att det ska bli en snöfattig säsong, men alla säger att den kommer, förr eller senare. Jag hoppas förstås på förr:)
Men trots bristen går det ju så klart att åka i backarna, och efter förmiddagslektionen gav jag mej i pisten ut med ett gäng grabbar. Riktigt härlig, klarblå himmel, sol, avslappnat sällskap och rolig åkning.
Nä, det är inte så synd om mej!

Glassigt värre

Härifrån är det nära både till Italienska skidorten Cormayeur, och Schweiziska Verbier. Igår åkte en stor del av kursens deltagare till Cormayeur, där vi kunde njuta av härlig skidåkning, fantastiskt väder, äkta italiensk pizza och riktigt gott italienskt kaffe. Hur härligt som helst! Det blev inte så många åk, utan jag glassade mest på, njöt av solen och de vackra omgivningarna.

Det där med att prestera

Idag fick vi reda på att vi ska ha ett litet prov på vad vi gjort hittills, redan imorgon. Antagligen inget stort eftersom hon inte sagt något förrän idag, men trots det kan jag inte låta bli att plugga. Vill få ett bra resultat. Varför är det så? Varför vill jag prestera bra? Jag är väl inte här för att pressa mej? Varför kan jag inte bara släppa ambitionerna, och ta det lugnt? Hmmm, kanske nått jag behöver förändra, eller helt enkelt finna mej i...
När blev det så här? När jag gick skolan var jag inte alls ambitiös? Minsta möjliga ansträngning var det som gällde då. När blev jag så här?

Sällskapsresan på franska

Varannan vecka är det filmvisning på skolan, och ikväll har vi sett "Les bronzes font du ski". Samma koncept som "Sällskapsresan-Snowroller": En märkligt sammansatt bunt människor är i en Alport och begår alla misstag man kan begå. Vissa scener var nästan exakt samma som Snowroller, så man undrar om Åberg hämtat inspiration från sin franska förlaga.
Viss humor var väldigt visuell, så man kunde skratta emellanåt, men vad vore Sällskapsresan utan de klassiska replikerna som "In Sweden we call it a kick", eller "- Det var en tysk som trängde sig före i liftkön. Då kallade pappa tysken för "Liftwaffe" och sa åt honom att inte vara så jävla stöddig när de har förlorat två världskrig.-Sa pappa allt det där på tyska? -Nä, jag översatte." Så jag antar att det även i den här franska versionen fanns en hel del grymma kommentarer som jag missade.
Hörförståelse är det svåraste med det här knepiga språket. Förhoppningsvis blir jag bättre på det med tiden. Så småningom kanske man kan se en film och åtminstone förstå någotsånär.

The things that I miss...

Okej, jag gillar verkligen att vara här, men det finns några saker som jag saknar, några saker som vi är liiite bättre på i Sverige.

• Kaffe- vill man dricka gott kaffe är det espresso på kafé som gäller. Att brygga hemma blir inte lika gott som hemma i Sverige. Butikerna här har inte alls samma urval som hemma.
• Bröd- här är det baguetter som gäller. Visst, det är gott, men inte jämt. Tänk vad mycket bröd vi har att välja mellan i Sverige! Brödet jag saknar mest är Wasa Sport.
• Kaviar- Behöver jag säga mer?
• Diskborste- Visst, det funkar med svamp, men ibland är en diskborste bättre.
• Täcken- Superstora, helt fyrkantiga och passar inte alls i påslakanet. Hur ser franska påslakan ut?
• Kassorna i butikerna- Korta, rymmer inte varor om man handlar mycket och de verkar inte det minsta ergonomiska för personalen.
• Kassarna i butikerna- Svaga, håller inte för nästan någonting.
• Duschdraperi- Det kan väl inte vara en så revolutionerande uppfinning?

Listan kan säkert göras längre, men i skrivande stund kommer jag inte på mer. Och det är väl synd att klaga mer än nödvändigt:)

*Om någon skulle vilja göra mej glad och skicka paket, så är det nog vanligt bryggkaffe som skulle uppskattas mest, typ Gevalia eller Zoegas. Adressen är co/Insted, 285 Rue des Allobroges, 74400 Chamonix Mont Blanc

Tvättprojekt

Att tvätta här är lite annorlunda än hemma. Det finns nämligen ingen tvättstuga i huset, utan man får gå till en av de många tvättinrättingar som finns. Igår gjorde jag det, för första gången, och som man ofta gör första gången, så misslyckades jag innan jag lyckades.
Det var en dam där som höll på att tvätta, så jag talade om på knacklig franska att jag aldrig gjort detta förut, så hon visade att jag skulle lägga i mynt i automaten, och trycka på den siffra som maskinen hade som jag tänkte använda. Så jag gjorde så, och tvättmaskinen satte igång utan att jag hade stoppat in kläderna. Det fanns ingen möjlighet att stoppa maskinen, så det var bara att välja en ny maskin, lägga in tvätten INNAN jag la i mynten i automaten, och betala och se glad ut.
När damens man kom berättade hon glatt om mitt misstag, och de fick sej båda ett gott skratt. Det är väl sånt man får bjuda på när man är nybörjare...

Språkförbistring

Idag hade vi en övning då vi skulle spela charader, och sedan skulle vi berätta steg för steg vad vi gjorde.
Jag samarbetade med en amerikansk tjej, och en japansk kvinna. Franska är svårt att förstå, och ännu svårare när en japan pratar det.
Hur som helst bestämde vi att jag och japsaren skulle köra varsin bil, jag skulle sms:a medan jag körde, och därför orsaka en krock. Sen skulle hon skälla på mej varpå polisen, alltså amerikanskan, skulle komma och arrestera mej.
Vi började planenligt, men när vi klev ur våra bilar glömde den japanska kvinnan bort (eller om hon inte hade förstått) att hon skulle spela arg, utan gjorde som alla japaner gör, bad om förlåtelse, bugade och bockade sej. Jag blev så paff, att jag nästan började skratta åt situationen, men istället bestämde jag mej för att skälla på henne trots att krocken var mitt fel, och när polisen kom spelade hon med och arresterade den stackars japanskan.
Kändes verkligen som när man gör parodi på japaner när hon bara ursäktade sej. Tänk om man hamnar i en konflikt på riktigt med en japan, det går ju inte att skälla om den andre bara ber om förlåtelse. Hmmm, är det ett kulturellt fenomen, eller är de smarta som låtsas vara undergivna och på så sätt avväpnar sina fiender?

Fem långa minuter

Vi har fått i uppgift att prata i fem minuter om vad vi vill på franska. För mej som är van att hålla lektioner och genomgångar som för det mesta är bra mycket längre än fem minuter borde det inte vara några problem, men nu är det franska vi snackar om. Plötsligt blir fem minuter en evighet!

Har bestämt att jag ska prata om boken jag läser just nu, "De fattiga i Lodz", har börjat snickra på ett manus, men det är så svårt att hitta lämpliga franska uttryck! Imorgon smäller det, men hur ska det gå?
Dessutom har jag en uppgift i historia som jag och mina kursare ska jobba på tillsammans via Internet ikväll.
Så, idag blir det ingen skidåkning, det blir plugg!

Astrid Lindgren och jag

Konstiga drömmar är vardag för mej, jag hinner drömma allt möjligt tokigt och likt på en och samma natt. Vissa drömmar minns jag fragment av, andra minns jag mer detaljerat och förmodligen finns det en hel radda med drömmar som jag inte minns alls.
I natt drömde jag att mina vänner ville ge mej en extra fin present, så de hade bokat en privat rendez-vous med Astrid Lindgren. Hyfsat förvånad var jag när hon mötte mej på Dalagatan, för i drömmen var det som att jag visste att det inte var möjligt att träffa henne. Trots det fann jag mej i situationen, och följde med henne hem till lägenheten där hon inte längre bodde, men som fanns bevarad som museum. Vi gick runt där, studerade alla vinklar och vrår medan hon berättade. Jag minns inte så mycket vad hon sa, bara att jag njöt av att höra hennes röst som passar så extremt bra till att läsa sagor.
I drömmen tyckte jag att det var lite fräckt att de gjort hennes hem till ett museum, och sparkat ut henne. Jag fick ingen klarhet i var hon bodde, eller om hon överhuvudtaget levde.
Visst var jag nöjd med presenten jag fått, men jag kunde inte låta bli att undra varför de lät mej träffa just Astrid Lindgren. Jag funderade på om jag skulle visa henne något jag skrivit, och få lite konstruktiv kritik, men det verkade samtidigt lite långsökt då jag i drömmen, precis som i verkligheten, inte håller på med skrivande. Annat än här alltså, några författardrömmar finns inte.
Okej, det här var kanske ett helt onödigt inlägg, men kanske kan någon tolka, eller så kan ni berätta om era märkliga drömmar i kommentarfältet!

God dag yxskaft!

Kände mej helt lost på lektionen idag. Allmänt seg i huvudet, och hade i synnerhet svårt att fatta vad vi skulle göra. När jag fick frågan kunde jag bara svara "Öh..." Så här kände jag mej ungefär!

När jag sa till en kursare att jag kände mej såsig i huvudet sa hon att det nog berodde på den höga höjden vi befinner oss på, och att det går över. Hoppas på det, eller att det bara är en tillfällig formsvacka av okänd orsak som snart ger med sej.

Första veckan

Nu har det gått en vecka sen jag kom hit, en vecka som jag kan sammanfatta som tillfredsställande.
Det är helg nu, men det känns inte som att det är så stor skillnad på helg- och veckodagar, utom att man på helgdagarna kan åka skidor hela dagen. Kursen i franska känns än så länge inspirerande, och inte alls betungande. Söndagsångesten som har brukat komma smygande förut känns otroligt lång borta. Det finns inget motstånd här, så kort sagt lever jag i en lyxtillvaro just nu. Att komma tillbaka till en vardag efter det här kan bli svårt, men kanske är jag mätt på det här livet i maj, och längtar hem till mitt vanliga liv, som jag ju faktiskt gillar.

Franska för nybörjare

Kanske dax att berätta lite om franskstudierna som jag bedriver. Ca 45 elever delades in i 3 grupper, utifrån förkunskaper som testades genom skriftligt och muntligt prov. Jag hamnade i medelgruppen, och den känns lämplig för mej.
Vi har lektion 3 timmar varje dag, antingen på förmiddagen, eller sen-eftermiddagen, och resten av dagen kan man åka skidor:)
Vi är ca 15 stycken i min grupp, de flesta från Sverige, men även från Danmark, Norge, Australien, Irland och Japan. Vår lärare är en tjej i 30-årsåldern, mycket engagerad och tålmodig. Hon pratar bara franska, och jag är förvånad över hur mycket jag faktiskt förstår av det hon säger, men ibland sitter vi alla som fågelholkar. Då skrattar hon lite nervöst, och försöker förklara på ett nytt sätt för att vi ska förstå. Hon byter aldrig till engelska, så det är bara att finna sej i det.
Det är intressant att "sitta på andra sidan", både att vara elev istället för lärare, och att inte förstå det talade språket. Fatta vad frustrerande för alla nysvenskar som ännu inte lärt sej språket, man kanske förstår vissa ord och fraser, men det mesta låter som rena grekiskan. Inser vad viktigt det är med Svenska För Invandrare, som ju faktiskt erbjuds de som flyttat till vårt land.
Ibland under lektionerna gläds jag över att jag fattar vad hon säger, och förstår vad vi ska göra, och andra gånger känner jag mej som en riktig idiot. Men det kan vara bra träning för självkänslan.
Nu ska jag göra min läxa. Vi får läxa varje dag förövrigt.
Au Revoir!

Ovan molnen

Vaknade till ett mulet väder, så att ha lektion istället för att åka skidor kändes inte så jobbigt. Molnen var så tunga att de hängde långt ner i dalen, och topparna var omöjliga att se.

Efter tre timmar i skolbänken hade det lättat något, så jag tog skidbussen till Le Tour och hoppades på lite bättre väder där. Träffade tre Lule-bor som jag åkte med, det är förresten så skönt här, att man lätt får kontakt med varandra!

Framme vid Le Tour åkte vi uppåt två etapper, genom molnen, upp till det fina vädret. Klarblå himmel, sol, och moln nedanför oss. En riktigt fin eftermiddag!

Le premiere

Igår köpte jag nya skidor, och idag har jag fått inviga dem i pisten. Härligt, härligt! Solen sken så där lagom,och jag njöt. Musklerna i låren däremot njöt inte så värst mycket, men det får jag jobba på under vintern:)

..

Fröken sätter sej i skolbänken

Nu är första skoldagen här i Chamonix avklarad. Dagen bestod mest av administrativa grejer, och att vi fick göra ett skriftligt och muntligt test för att avgöra vilken nivå vi ligger på.
Härom natten drömde jag att vi hade läxförhör, och när vi skulle göra förhöret somnade jag. När min lärare frågade om jag var klar väcktes paniken.
Så när det var dax för "prov" idag var min enda förhoppning att jag skulle hålla mej vaken. Eller nä, det var inte min enda förhoppning. Jag verkar ha en inbyggd mekanism att jag måste vara duktig hela tiden. Jag ville göra bra ifrån mej, få ett fint resultat, trots att syftet bara är att jag ska få lära mej utifrån de kunskaper jag har nu. Jag får jobba hårt på att släppa prestationskraven, så att jag bara läser franska för skojs skull, precis som jag har tänkt. Med andra ord, när den här fröken sätter sej i skolbänken är det inte för att vara duktig, utan för att ha kul. Må jag komma ihåg det!

Rum med utsikt

Nu är jag framme, i det som ska vara mitt hem de 4 kommande månaderna. "Inte varje dag man tackar ja till osedd lya och sambo" sa tjejen jag ska dela lägenheten med, men som tur är känns det som att det ska funka bra mellan oss.
Lägenheten däremot ser inte mycket ut för världen, men utsikten går inte av för hackor. Går aldrig att återge rättvist på bild, men jag sätter in en i allafall. Alptopparna försvinner i det skarpa solljuset.

Jag är glad att vara där jag är, det här känns riktigt bra!

Allez, allez!

Dagar av organisering och packning, men nu bär det iväg, till landet där man säger "Allez" istället för "åk".
Det är en skön känsla att verkligen vara på väg efter att ha förberett sej så länge. Att få släppa det gamla och bekanta för ett tag, och ge sej in i något nytt och okänt. Nervöst, men på ett bra sätt.
Sitter på Arlanda nu, incheckad och klar. 2x20 kg packning är det jag har med mej, tillräckligt för att klara en vinter i Alperna hoppas jag.
Tacksam att ha fått den här möjligheten att ta en paus ifrån det som är vardag, så att jag får lite distans till vad jag håller på med. Kanske kommer jag att omvärdera mitt liv, eller så blir jag ännu mer säker på att jag är på rätt plats när jag är i Stockholm och jobbar som lärare.
Tänk på mej, där ni är, och hör av er, här eller på mailen. Jag tänker på er!