Lite humor så här i slutet på veckan

Vad gör du när du tröttnat på din bil? Kanske såhär?

Bilden här hämtat från folkbladet.nu

Möten

En stor behållning med att vara här är att jag möter en massa människor som jag förmodligen inte skulle möta i mitt vanliga liv. Vissa möten leder till vänskap, medan andra möten är intressanta för stunden.
Igår hade jag ett jättefint möte med en av mina kursare. Ett öppet och otroligt ärligt möte. Lite oväntat men mycket givande.
Man lever sida vid sida med människor, utan att reflektera så mycket över vilka de är och vad de bär på, och när man sedan verkligen möts, sådär på riktigt, är det så spännande!

Sista kulan sparar jag åt grannen

Nu har jag läst en bok igen, i sakta mak den här gången. Titeln ser ni här ovan, och boken handlar om ett krig som jag nog aldrig kommer att förstå, kriget på Balkan under 1990-talet.
Jag minns att en massa ex-Jugoslaver kom till min lilla stad, men vad de hade flytt ifrån hade jag ingen ordentlig koll på. Jag tänkte att jag kanske skulle förstå mer efter att jag hade läst den här boken, men kriget verkar lika obegripligt för författarinnan som själv befann sig i krigets centrum.
Boken är till stor del självbiografisk, och handlar om en kvinna som levt hela sitt liv i Titos kommunistiska Jugoslavien, där alla är kamrater oavsett ursprung. Plötsligt förändras allt, och vilket efternamn man bär eller vilken religion man bekänner sig till blir av största vikt. Huvudpersonen hade en serbisk mamma och en kroatisk pappa, men hade aldrig funderat över etnicitet eller religion, och ville inte ta ställning när kriget närmade sej heller, eftersom hennes ena son hade en muslimsk pappa, och således var muslim enligt tradition, medan hennes andre son hade en serbisk far och därför var serb, enligt det nya samhällets sätt att se på människor. Trots hennes kamp att stå utanför konflikten, dras familjen in i kriget, och hennes äldsta son hamnar vid fronten.

Boken har ett otroligt starkt språk, titta bara på titeln "Sista kulen sparar jag åt grannen", och den innehåller även många tankar om vad det är att vara människa. Inte att vara kristen eller muslim, serb eller bosnier, utan människa. Efter att ha googlat lite om författarinnan har jag fått reda på att hon bor i Sverige, sedan 1992, och att hon har skrivit boken på svenska. Imponerande! Hon verkar vara en spännande person, och vill ni så kan ni se henne samtala med Malou här nedanför.
Hur som helst tycker jag helt klart att ni ska läsa den här boken. Den är en ögonöppnare på många sätt. 

Skogspromenad

Våren har kommit det är bara att konstatera. Dax att sluta drömma om enorma snönedfall och offpist-åkning i pudersnö, istället får man börja upptäcka vilka andra förströelser som står till buds. Men skidåkningen är inte helt över, imorgon ska jag träffa en fransk tjej på morgonen och åka lite skidor i Grands Montets.
En kursare och jag tog en promenad till grannbyn Argentière idag, en vandring på ca 1 mil, med 300 meters stigning (låter inte så farligt, men ibland var det riktigt brant!), genom skogen bredvid en liten flod. Riktigt härligt. Vägen kantades av tussilago och nån annan fransk vårblomma som jag inte kände igen. Fick lära mej att man ska hälsa på alla man möter med ett glatt "Bon Jour", och sen fick man ett glatt "Bon Jour" tillbaka. Trevligt!
Här får ni se en av de vackra vyer jag fick njuta av längs vägen. Med alptoppar som kulisser är det sällan annat än vackert!

Impulsköp

Visst är det väl så att om man har pengar kvar i slutet av månaden får man köpa sånt man kanske inte planerat så länge? Hur som helst gjorde jag det idag.
Kände att mina skor var för varma, våren verkar nämligen ha kommit hit, så jag köpte ett par Converse med Stålmannenmotiv. Som tur var kunde jag köpa barnstorlek, så då blev det lite billigare.

Och sen hittade jag den här på rea. Gillade färgen, att den var så mjuk och mysig, och förstås att den var på rea:)

Kommentarer

Några av er har sagt att det inte går att lägga in kommentarer. Det verkar konstigt tycker jag, jag har gjort inställningar som ska tillåta kommentarer från alla håll och kanter.
Jag ska testa att logga ut och göra en kommentar här, bara för att se om det funkar.

Några av de bästa

Igår, på väg tillbaka hit till Chamonix, passerade jag Stockholm, och hann med att träffa några av mina fina vänner som finns där.
Först lunch med en kollega, med prat om livet, jobbet, barn eller inte barn, sen en promenad med en kär gammal vän och hennes nya kille som kunde ge mej sådan fantastisk uppmuntran i den situation som jag är i, och slutligen etiopiskt med den generösa vännen som inte bara bjöd på en sängplats, utan även middag och en mysig kväll i soffan.
Vad glad jag är att ha så fina vänner, gårdagen blir en dag som jag sparar i minnet och plockar fram när det känns tungt.

Varför lär man sej aldrig?

Okej, alla har vi våra svagheter. En av mina svagheter är att jag skjuter upp saker och ting. Istället för att planera måndagens lektioner på fredag innan jag går hem från jobbet så gör jag det på söndagkväll, eller när vi får läxor så sparar jag dem till sist på kvällen eller just innan lektionen innan jag gör dem.
Kl 23.59 ikväll är det deadline för att lämna in en uppgift i historia, och nu, kl 23.35 har jag skrivit de sista orden innan jag lämnar in.
Man mår inte bra att att skjuta upp saker, ändå gör man det. Istället för att göra klart uppgiften idag, eller varför inte igår, tog jag en liten tupplur idag när jag lessnade, så ikväll när jag har varit hos en av de fina kompisarna som finns här i Lycksele så har uppgiften funnits i bakhuvudet. Tänk så skönt det hade varit om den varit inskickad istället för i mitt bakhuvud!

Resebok

Ett utmärkt resesällskap är en bok, och gärna en pocket eftersom de är så lätta att bära. Under gårdagens resande hann jag med en hel historia, eller egentligen två, för det var två liv i två olika tider som skildrades i boken som jag läste, "Sarahs nyckel". Jag fortsätter med att läsa böcker som har anknytning till Frankrike, och den här boken utspelade sej mestadels i Paris, i nutid, och under 2:a världskriget, då Vichyregimen på nazisternas uppdrag utförde razzian mot judar som sedan kom att kallas "Vélodrome d'Hiver-räden". 13000 judar samlades ihop, och över hälften hölls fångna på Paris stora cykelstadion under vidriga förhållanden, för att senare skickas vidare mot Auschwitz. Det är en historia som fransmännen inte gärna tänker på eller berättar om, men som författarinnan låter huvudpersonen i boken konfronteras med, och göra upp med.Journalisten Julia får i uppdrag att skriva ett reportage om händelsen inför den sextionde årsminnesdagen, och under sitt sökande snubblar hon över en liten flickas levnadsöde som sakta knyts samman med hennes eget liv.

Boken är filmad och går på biograferna nu, och i DN:s recension är rubriken "Elände i överflöd". Även om historien är tung, håller jag inte med om att det är elände i överflöd, utan det är ett bra sätt att göra historien levande och aktuell för oss idag, vilket är extra viktigt när det handlar om vad som hände med Europas judar under 2:a världskriget.

Det är en bra bok,viktig bok och berörande bok. När jag läste den ville jag inte att den skulle ta slut, men alla historier måste nå ett slut, och ibland är inte slutet lika bra som resan dit. Så var det i det här fallet, men, det får man väl ha överseende med.

Tankar om resande

Igår blev en heldag på resande fot. Klockan 7 lämnade jag Chamonix, och 20.30 landade jag här i Lycksele. Det är något märkligt med att resa. Trots att man är på väg, så är man så i nuet, man är där man är och dessutom så medveten om det. Man sitter på planet, eller på flygplatsen, man ser alla människor som också är på väg, och man är där man är. Åtminstone tycker jag att det känns så.
En dag på resande fot är en dag när man har en paus, det känns som att tiden står stilla på något konstigt sätt. Man kan liksom inte göra så mycket mer än att ägna sej åt sitt resande. Ibland är det frustrerande, men ibland lyckas man njuta av det, och igår lyckades jag med det. Man är i flygbolagens vård, och får finna sej i det. Att släppa kontrollen och bara följa med. Man är där man är, men ändå på väg någonstans. Lite som med livet.

Livsrum

Innan jag åkte hit var jag nervös för att dela en så liten lägenhet med en okänd människa, men jag tycker att det har gått över förväntan. Man anpassar sej helt enkelt. Jag har varit inställd på att inte ha så mycket eget utrymme under en period, och tycker att det funkar. 

Med kommunikation, hänsyn och respekt. Det är svårt att leva nära en annan människa, och det absolut viktigaste tycker jag är att man kan prata om saker. En annan fråga som har väckts till liv hos mej de senaste dagarna är om man själv har ansvar för att "skapa livsrum" eller om man ska hoppas på att någon annan ger en livsrum. Kanske är det lite av varje. 

Hitler tyckte ju att han skulle skapa Lebesraum åt det tyska folket genom att ockupera andra länder och placera de som hade ett annat ursprung eller en annan åsikt i Förintelseläger. Inte världens bästa lösning. Europas ledande politiker resonerade som så att om de gav Hitler det han ville ha skulle han snart nöja sej, men som alla vet så blev den store rikskanslern aldrig nöjd så det blev världskrig istället.

Slutsats?

Jo, man måste ge och ta. Man måste tala om vad man vill, och man måste vara beredd på att man inte får det exakt som man vill. Men jag tror dessutom att man måste våga ta för sej lite, och våga sätta gränser om man tycker att den andra tar för sej för mycket.

Rak kommunikation, hänsyn och respekt. Så enkelt, men ändå så svårt.

Genuslära

Studierna i historia har den här terminen ägnats åt att studera skillnader i kvinnors och mäns förutsättningar, och ärligt talat häpnar man över vilka tankegångar som funnits, och som fortfarande påverkar vårt samhälle.
Igår var det Internationella Kvinnodagen, om någon lyckades missa det, och fortfarande, i vårt upplysta samhälle, har kvinnor lägre lön än män trots att de utför samma arbete, och typiska "kvinnoarbeten" har för det mesta lägre status.
När Annika Falkengren, SEB:s chef, intervjuas får hon ofta svara på frågan hur hon kombinerar sin karriär med att vara mamma. Hur ofta får män i chefspositioner den frågan? För, för det mesta har ju även de en familj.
Lite kuriosa: På 1700-1800-talet, när man ansåg att kvinnans uppgift var att föda barn och ta hand om familjen, hävdade vetenskapsmän att kvinnans livmoder kräver så mycket energi för att frambringa friska barn, att om en kvinna använde för mycket av den energin till att studera istället skulle livmodern inte få tillräckligt mycket energi, och hennes barn skulle bli vanskapta.
Nu, några hundra år senare drar vi på munnen, men vilka normer råder idag, som vi om några hundra år kommer att höja på ögonbrynen åt?

Priser

Det tog ett tag innan jag hittade havregryn i mataffären här. Letade efter något som skulle likna påsarna som finns hemma, bland bakgrejerna, men jag gick bet. Tillslut visade en kursare mej var jag hittade grynen, så nu kan jag göra min gröt på morgnarna.
Hemma är havregryn något som ses som relativt billig föda. Vad kan en påse kosta? 10-15 kronor? Och är det 1 eller 2 kg i varje påse? Jag vet inte riktigt. Det jag däremot vet är att en påse här kostar 1,60 euro, och innehåller 250 gram. Hur kan priset skilja så mycket? Och en liter mjölk kostar 1,95 euro!
Vad som däremot är billigt är medicin och alkohol. En flaska hostmedicin som hemma kostar 160 kronor, och som dessutom är receptbelagd, får man enkelt ut för knappt 6 euro, och en Whisky som kostar 350 kronor på Systembolaget får man för 19 euro på mataffären här.
Visst känns det som att vi har rätt prioriteringar i Sverige? Okej, det är dyrt att bjuda på fest, men om höga priser håller nere alkoholkonsumtionen är det väl bra? Och visst är det viktigare med billig mat än billig sprit och medicin, för mat behöver man ju varje dag.

Skrivtorka och Mont Blanc

Okej, jag vet att det var länge sedan jag skrev nått, men jag har lite idétorka.
Kan berätta lite om min helg, då en fin vän varit på besök. Soft åkning, god mat, och en del vin chaud kan den sammanfattas med.
Idag är det en pluggdag, en uppgift i historia ska in, och imorgon har vi prov i franska. Känns lite nervöst, men det är bara att hoppas på det bästa.
Förresten befinner jag mej ju nära Mont Blanc, och i lördags kunde jag bli fotad med Europas högsta berg som bakgrund, så voila! (Lägg märke även till jackan:))

Suit up

Min favoritserie just nu är "How I met your mother", med de underbara personligheterna Ted, Robin, Marshall, Lily och Barney. Alla har sin "grej" och Barneys grej är att han ALLTID har kostym, och ständigt försöker övertyga sina vänner om att de ska "Suit up". Med en kostym är man alltid rätt, och med en kostym mår man bra är hans paroll.

Inte för att jag håller med, men idag i backen premiär-använde jag mina nya skidkläder, och jag kände mej så "suited up", så rätt, och gladare än vanligt i min snygga cerise-rosa jacka!

Igelkottens elegans

Har ju förresten hunnit läsa en ny bok av den franska författaren Muriel Barbery. En riktigt härlig bok, om att inte våga ellervilja visa världen vem man är.
Handlingen utspelar sig i ett hus med stora, dyra lägenheter, där endast gräddan har råd att bo. Portvakten Renée är det första berättarjag, och hon är en mycket intelligent och intellektuell kvinna, men eftersom en portvakt vanligtvis inte läser Dostojevskij, låtsas vara dummare än vad hon egentligen är.
Det andra berättarjaget, den 12-åriga flickan Paloma, som inte heller visa vem hon är, misstänker att Renée inte är den som hon utger sig att vara.
De flesta i huset lever för sin egen skull, och märker inte vilka som finns runt omkring dem Åtminstone inte om det inte några kända människor. Dagen då en japansk, trevlig och uppenbarligen väldigt rik man flyttar in, blir hela huset nyfiken på vem han är, och försöker på alla sätt att knyta kontakt, men han ser genom fasaderna, och de han vill lära känna är just Renée och Paloma. En fin gemenskap växer fram emellan dem. En udda gemenskap  över ålders- och klassgränser enligt somliga. Men en äkta vänskap. Att kunna se förbi alla maskar man lagt på, att se bakom fasaden.
Mycket bra feel good bok som jag kan rekommendera er att läsa. Sen går den ju på bio nu.
Det är roligt att passa på att läsa böcker av franska författare nu när jag är här. Kanske kan jag så småningom läsa på originalspråk. Det kanske jag ska sätta som ett mål!

Inköp och ekonomi

Jag vågar inte riktigt tänka på hur mycket pengar jag spenderar den här vintern, på kursen, boendet, resor, slalomskidor, nya skidkläder mm mm. Sedan jag kom hit har jag spanat runt efter en ny skidjacka, och en ny skidbxa. Min spendinglimit var 6000 kr, och från början verkade jag inte kunna hålla den gränsen. Men idag har jag i allafall gjort inköpet, och, jag höll min limit, med 500 kr tillgodo. Brallorna är svarta från North Face, och jackan från Marmot ser ni här bredvid.
Vad tror ni, kan jag vara nöjd med mitt inköp?

Apropå statistiken

Som skribent på den här bloggen kan jag kolla lite statistik kring hur många som tittar in varje dag, och var de som tittar in befinner sej. Ja, alltså inte exakt, det vore ju lite läskigt, men i vilket land. 

Förutom mina läsare i Sverige, verkar det finnas läsare i Finland, Schweiz, USA, Kanada och Storbritannien. Jag undrar om det verkligen kan stämma. Finns det någon av er mer erfarna bloggare som fattar det här med statistiken? Befinner sej läsarna i landet som anges här, eller kopplar de upp sej mot servrar som finns i andra länder?