Blogg-läsar-skola

När man själv bloggar, är det givande att läsa andras bloggar. Jag läser flera vänners, och vissa "kändisars" bloggar, och det ger inspiration, samtidigt som det är roligt att få en inblick i någon annans vardag och tankar.
Några av de som skriver bedriver även "skolor" på sina bloggar, bla en Friskis-skola, och en Caféskola, båda mycket underhållande att läsa. Själv tänker jag inte bedriva någon skola, men kanske ge enstaka lektioner i olika ämnen.
Så, den första lektionen här på thechamblog går till er, kära läsare!
Som bloggare har man inte alltid inspiration att skriva, man kanske inte vet vad man ska skriva, eller så vet man vad men inte hur. Skrivkramp helt enkelt. Något som ger inspiration är att få kommentarer från sina läsare. Jag vet att ni är några stycken runt om i världen (ja, faktiskt enligt statistiken) som tittar in här emellanåt, men kommentarerna är få.
Så, kort och gott kära läsare, skriv kommentarer, det gör en bloggare glad!

Vänner på löpande band

Okej, efter ett halvårs fastande från Facebook har jag åter gått med i klubben. Får se om jag klarar av att hålla en balans, så att facebookandet inte upptar all min tid. Vännerna strömmar in. Tänk om det vore lika lätt i verkligheten?
Hade förresten en riktigt bra dag igår, åkte skidor med några kursare, och på kvällen stötte jag ihop med en annan kursare som jag gick ut och åt med.
Senare ringde mamma, storasyster och gulliga systersonen, som blir helt till sej när han hör mej prata genom datorn. När vi sa hejdå la han kinden mot datorskärmen och sa "Puss och kram". Mys!

Inte bara segertoner

Blir lätt att man skriver om allt som är så härligt, men i ärlighetens namn så är det inte bara härligt att vara här, trots att jag är glad att vara där jag är.
Det jag saknar är, precis som jag skrivit tidigare, vännerna. Jag ser mej själv som en självständig person, men just nu saknar jag de fina, nära familjemedlemmarna och vännerna som jag har. Det är lätt att vara självständig när de finns i närheten, men här, mol alena, är det ganska tungt. Vi är verkligen sociala varelser, vi människor. Visst finns det personer här som jag hänger med, åker skidor med, går på after ski med, men, åh, vad jag längtar efter någon som står mej nära! Tur att skype finns, och att jag snart får besök , och att jag ganska snart har lov och kan åka hem och träffa ännu fler av er fina!

Mera ustikt

Jag kan inte riktigt se mej mätt på utsikten från vårt köksfönster. Eftersom jag pluggar historia oxå, blir det några timmar vid köksbordet emellanåt. Inte alltid så effektivt plugg, utan en hel del pauser med kaffe och en blick mot bergen som omger oss. Vår lägenhet må vara mini, men med den här utsikten känns den inte så instängd!

Tiddelipom

"Snön vräker ner, tiddelipom
Alltmer ju mer, tiddelipom
Alltmer ju mer, tiddelipom, tiddelipomm
Det snöar, snöar"
                                                                                           Nalle Puh

Första vurpan

Idag kom den, den som jag längtat efter, men samtidigt fruktat. Den första vurpan för säsongen. Varför jag har fruktat den kan väl alla förstå, och att jag längtat efter den är för att när man väl har ramlat en gång vet man att det inte är så farligt (åtminstone för det mesta). Då går rädslan över, och man vågar ösa på.
Hur det gick till? Jo, vi åkte en backe som jag tyckte var lite tråkig, så när jag såg ett litet gupp tänkte jag att där kan jag kanske få till ett litet hopp. Så, jag satsade, och insåg när jag var i luften att guppet inte var så litet, och sen blev det väldigt ojämn mark efteråt, så jag tappade kontrollen och föll. Så dagens läxa, som blåmärket på skinkan påminner mej om, är att inte ta så mycket fart mot ett hopp när man inte vet hur det ser ut efter hoppet.

Nä, det är inte jag på bilden, men jag tänkte att det kunde vara trevligt med en illustration!

Glädjefyllt paket

Min mamma kan fatta en vink. Idag kom ett paket med posten. Med, som ni ser, Wasa Sport, kaffe, Kalles och en diskborste. Glädje! Imorgon blir det äggmackor till frukost, och nybryggt Gevalia. Mums!

Skype

Måste bara slå ett slag för Skype. Nu har hela familjen skaffat det, så jag kan prata med dem helt gratis nu när jag är i diasporan! Vad bra det är!

Je ne comprends pas?!

"Je ne comprends pas" är en användbar fras för mej, "Jag förstår inte" betyder det. Och det är mycket som jag inte förstår, både språkligt, kulturellt och hur saker och ting funkar. Exempel på det kan ni läsa här.
Andra exempel är:

• Vilka kindpussar man, och vilka kindpussar man inte? Motsvarar det svenska kramar eller är det en artighetsgrej?
• När slutar man säga "Bonne Journée" (Ha en bra dag) och när börjar man säga "Bonne Soirée" (Ha en bra kväll) vilket verkar vara kutym att säga till höger och vänster?
• Varför är toalettpapperet parfymerat?
• Varför är det så många som åker skidor i maskeradkostymer? Har nog sett nån sån åkare varje dag, stålmannen, clown, teddybjörn, riddare, indian...

Smygfotade lite i backen igår:)

Je ne comprends pas!

Annat som jag saknar

Skrev en lista för ett tag sen om saker som jag saknar. En ganska materialistisk lista. Nu inser jag att det jag saknar mest inte är grejer, utan er, ni som finns där hemma. Familjen, och de nära, fina vännerna som jag är välsignad med!
Visst, jag har folk att umgås med här, men att hänga i backarna och på Après Ski skapar inte den närhet som jag gillar så mycket! Ni som känner mej, alla mina sidor, ni betyder så mycket och jag är så glad att ni finns.
Borta är bra, men hemma är nog ändå bäst, för där finns ju ni!

Virtuellt samarbete

Som några av er vet pluggar jag historia också, på distans, via nätet alltså. Funkar för det mesta bra, men lärarna envisas med att låta oss göra grupparbeten titt som tätt. Inser de inte hur mycket krångligare det blir! De flesta som valt att läsa distanskurser har väl gjort det för att kunna lägga upp sina studier som det passar?
Visst kan jag se poängen, men skulle det inte vara enklare att var och en får göra sin egen uppgift, och sen kan vi få kommentera varandras uppgifter istället för, komma överens om hur och vem som gör vad,  bestämma en tid på chatten. Visst, det är fiffigt att det faktiskt går, men det är speciellt att försöka diskutera via chat med människor som man inte har någon aning om vilka de är. Svårt att hitta roller, fördela talutrymme osv... Nåväl, man får väl bara finna sej i det.
Om 45 minuter ska jag "träffa" mina samarbetspartners ute i den virtuella världen.
Här, en liten sång om "the virtual insanity" som vi lever i.

Jamen, böcker då?

Vet inte om man är konstig, eller nördig när man blir lycklig av att gå in i en bokaffär, men jag blir det i alla fall! Har äntligen hittat en här i Chamonix. Doften, alla böcker, alla skrivna historier- det är lycka för mej!
Har precis avslutat en bok jag hållit på med ganska länge, "De fattiga i Lodz". En riktigt bra bok, men jag kan rekommendera att man läser ganska mycket åt gången. Jag har ibland bara läst några sidor innan jag somnat, men då har jag inte fått något sammanhang, så i söndags när jag hade en slappardag så satt jag och sträckläste i mitt lilla rum.
Boken är en skildring av livet i ett judiskt ghetto i Polen under Andra Världskriget, och man få följa flera olika levnadsöden. Väldigt intressant och läsvärd!

På samma gång har jag läst en helt annan sorts bok, med öronen, nämligen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Underbart rolig, men på samma gång tänkvärd bok. Boken hoppar mellan nutid, då hundraårige Allan helt sonika har lämnat sitt rum på ett ålderdomshem, och dåtid, då man får följa Allan genom livet som tagit honom på otroliga äventyr. Ofta brister man ut i skratt när man läser, men samtidigt nickar man på huvudet åt alla klokheter som kommer fram. Fantastiskt med en person som liksom bara låtit ödet styra honom genom livet, istället för att själv ha ständig kontroll. En levnadskonstnär, helt enkelt. Jag tror att Herngren ska göra film på boken. Ska bli kul att se!

Känns nästan lite halvsyndigt att sitta inne och läsa, när man är på en ort som osar fysisk aktivitet, men är man en bokmal så är man:)

Alla talar om snö

När kommer den, snön alltså, är frågan på allas läppar just nu. Sen vi kom hit har det inte kommit någon ny snö, i dalen finns det knappt någon snö, utan måste upp på bergen för att finna det vita guldet. Blir nervös att det ska bli en snöfattig säsong, men alla säger att den kommer, förr eller senare. Jag hoppas förstås på förr:)
Men trots bristen går det ju så klart att åka i backarna, och efter förmiddagslektionen gav jag mej i pisten ut med ett gäng grabbar. Riktigt härlig, klarblå himmel, sol, avslappnat sällskap och rolig åkning.
Nä, det är inte så synd om mej!

Glassigt värre

Härifrån är det nära både till Italienska skidorten Cormayeur, och Schweiziska Verbier. Igår åkte en stor del av kursens deltagare till Cormayeur, där vi kunde njuta av härlig skidåkning, fantastiskt väder, äkta italiensk pizza och riktigt gott italienskt kaffe. Hur härligt som helst! Det blev inte så många åk, utan jag glassade mest på, njöt av solen och de vackra omgivningarna.

Det där med att prestera

Idag fick vi reda på att vi ska ha ett litet prov på vad vi gjort hittills, redan imorgon. Antagligen inget stort eftersom hon inte sagt något förrän idag, men trots det kan jag inte låta bli att plugga. Vill få ett bra resultat. Varför är det så? Varför vill jag prestera bra? Jag är väl inte här för att pressa mej? Varför kan jag inte bara släppa ambitionerna, och ta det lugnt? Hmmm, kanske nått jag behöver förändra, eller helt enkelt finna mej i...
När blev det så här? När jag gick skolan var jag inte alls ambitiös? Minsta möjliga ansträngning var det som gällde då. När blev jag så här?

Sällskapsresan på franska

Varannan vecka är det filmvisning på skolan, och ikväll har vi sett "Les bronzes font du ski". Samma koncept som "Sällskapsresan-Snowroller": En märkligt sammansatt bunt människor är i en Alport och begår alla misstag man kan begå. Vissa scener var nästan exakt samma som Snowroller, så man undrar om Åberg hämtat inspiration från sin franska förlaga.
Viss humor var väldigt visuell, så man kunde skratta emellanåt, men vad vore Sällskapsresan utan de klassiska replikerna som "In Sweden we call it a kick", eller "- Det var en tysk som trängde sig före i liftkön. Då kallade pappa tysken för "Liftwaffe" och sa åt honom att inte vara så jävla stöddig när de har förlorat två världskrig.-Sa pappa allt det där på tyska? -Nä, jag översatte." Så jag antar att det även i den här franska versionen fanns en hel del grymma kommentarer som jag missade.
Hörförståelse är det svåraste med det här knepiga språket. Förhoppningsvis blir jag bättre på det med tiden. Så småningom kanske man kan se en film och åtminstone förstå någotsånär.

The things that I miss...

Okej, jag gillar verkligen att vara här, men det finns några saker som jag saknar, några saker som vi är liiite bättre på i Sverige.

• Kaffe- vill man dricka gott kaffe är det espresso på kafé som gäller. Att brygga hemma blir inte lika gott som hemma i Sverige. Butikerna här har inte alls samma urval som hemma.
• Bröd- här är det baguetter som gäller. Visst, det är gott, men inte jämt. Tänk vad mycket bröd vi har att välja mellan i Sverige! Brödet jag saknar mest är Wasa Sport.
• Kaviar- Behöver jag säga mer?
• Diskborste- Visst, det funkar med svamp, men ibland är en diskborste bättre.
• Täcken- Superstora, helt fyrkantiga och passar inte alls i påslakanet. Hur ser franska påslakan ut?
• Kassorna i butikerna- Korta, rymmer inte varor om man handlar mycket och de verkar inte det minsta ergonomiska för personalen.
• Kassarna i butikerna- Svaga, håller inte för nästan någonting.
• Duschdraperi- Det kan väl inte vara en så revolutionerande uppfinning?

Listan kan säkert göras längre, men i skrivande stund kommer jag inte på mer. Och det är väl synd att klaga mer än nödvändigt:)

*Om någon skulle vilja göra mej glad och skicka paket, så är det nog vanligt bryggkaffe som skulle uppskattas mest, typ Gevalia eller Zoegas. Adressen är co/Insted, 285 Rue des Allobroges, 74400 Chamonix Mont Blanc