Impulsköp

Visst är det väl så att om man har pengar kvar i slutet av månaden får man köpa sånt man kanske inte planerat så länge? Hur som helst gjorde jag det idag.
Kände att mina skor var för varma, våren verkar nämligen ha kommit hit, så jag köpte ett par Converse med Stålmannenmotiv. Som tur var kunde jag köpa barnstorlek, så då blev det lite billigare.

Och sen hittade jag den här på rea. Gillade färgen, att den var så mjuk och mysig, och förstås att den var på rea:)

Kommentarer

Några av er har sagt att det inte går att lägga in kommentarer. Det verkar konstigt tycker jag, jag har gjort inställningar som ska tillåta kommentarer från alla håll och kanter.
Jag ska testa att logga ut och göra en kommentar här, bara för att se om det funkar.

Några av de bästa

Igår, på väg tillbaka hit till Chamonix, passerade jag Stockholm, och hann med att träffa några av mina fina vänner som finns där.
Först lunch med en kollega, med prat om livet, jobbet, barn eller inte barn, sen en promenad med en kär gammal vän och hennes nya kille som kunde ge mej sådan fantastisk uppmuntran i den situation som jag är i, och slutligen etiopiskt med den generösa vännen som inte bara bjöd på en sängplats, utan även middag och en mysig kväll i soffan.
Vad glad jag är att ha så fina vänner, gårdagen blir en dag som jag sparar i minnet och plockar fram när det känns tungt.

Varför lär man sej aldrig?

Okej, alla har vi våra svagheter. En av mina svagheter är att jag skjuter upp saker och ting. Istället för att planera måndagens lektioner på fredag innan jag går hem från jobbet så gör jag det på söndagkväll, eller när vi får läxor så sparar jag dem till sist på kvällen eller just innan lektionen innan jag gör dem.
Kl 23.59 ikväll är det deadline för att lämna in en uppgift i historia, och nu, kl 23.35 har jag skrivit de sista orden innan jag lämnar in.
Man mår inte bra att att skjuta upp saker, ändå gör man det. Istället för att göra klart uppgiften idag, eller varför inte igår, tog jag en liten tupplur idag när jag lessnade, så ikväll när jag har varit hos en av de fina kompisarna som finns här i Lycksele så har uppgiften funnits i bakhuvudet. Tänk så skönt det hade varit om den varit inskickad istället för i mitt bakhuvud!

Resebok

Ett utmärkt resesällskap är en bok, och gärna en pocket eftersom de är så lätta att bära. Under gårdagens resande hann jag med en hel historia, eller egentligen två, för det var två liv i två olika tider som skildrades i boken som jag läste, "Sarahs nyckel". Jag fortsätter med att läsa böcker som har anknytning till Frankrike, och den här boken utspelade sej mestadels i Paris, i nutid, och under 2:a världskriget, då Vichyregimen på nazisternas uppdrag utförde razzian mot judar som sedan kom att kallas "Vélodrome d'Hiver-räden". 13000 judar samlades ihop, och över hälften hölls fångna på Paris stora cykelstadion under vidriga förhållanden, för att senare skickas vidare mot Auschwitz. Det är en historia som fransmännen inte gärna tänker på eller berättar om, men som författarinnan låter huvudpersonen i boken konfronteras med, och göra upp med.Journalisten Julia får i uppdrag att skriva ett reportage om händelsen inför den sextionde årsminnesdagen, och under sitt sökande snubblar hon över en liten flickas levnadsöde som sakta knyts samman med hennes eget liv.

Boken är filmad och går på biograferna nu, och i DN:s recension är rubriken "Elände i överflöd". Även om historien är tung, håller jag inte med om att det är elände i överflöd, utan det är ett bra sätt att göra historien levande och aktuell för oss idag, vilket är extra viktigt när det handlar om vad som hände med Europas judar under 2:a världskriget.

Det är en bra bok,viktig bok och berörande bok. När jag läste den ville jag inte att den skulle ta slut, men alla historier måste nå ett slut, och ibland är inte slutet lika bra som resan dit. Så var det i det här fallet, men, det får man väl ha överseende med.

Tankar om resande

Igår blev en heldag på resande fot. Klockan 7 lämnade jag Chamonix, och 20.30 landade jag här i Lycksele. Det är något märkligt med att resa. Trots att man är på väg, så är man så i nuet, man är där man är och dessutom så medveten om det. Man sitter på planet, eller på flygplatsen, man ser alla människor som också är på väg, och man är där man är. Åtminstone tycker jag att det känns så.
En dag på resande fot är en dag när man har en paus, det känns som att tiden står stilla på något konstigt sätt. Man kan liksom inte göra så mycket mer än att ägna sej åt sitt resande. Ibland är det frustrerande, men ibland lyckas man njuta av det, och igår lyckades jag med det. Man är i flygbolagens vård, och får finna sej i det. Att släppa kontrollen och bara följa med. Man är där man är, men ändå på väg någonstans. Lite som med livet.

Livsrum

Innan jag åkte hit var jag nervös för att dela en så liten lägenhet med en okänd människa, men jag tycker att det har gått över förväntan. Man anpassar sej helt enkelt. Jag har varit inställd på att inte ha så mycket eget utrymme under en period, och tycker att det funkar. 

Med kommunikation, hänsyn och respekt. Det är svårt att leva nära en annan människa, och det absolut viktigaste tycker jag är att man kan prata om saker. En annan fråga som har väckts till liv hos mej de senaste dagarna är om man själv har ansvar för att "skapa livsrum" eller om man ska hoppas på att någon annan ger en livsrum. Kanske är det lite av varje. 

Hitler tyckte ju att han skulle skapa Lebesraum åt det tyska folket genom att ockupera andra länder och placera de som hade ett annat ursprung eller en annan åsikt i Förintelseläger. Inte världens bästa lösning. Europas ledande politiker resonerade som så att om de gav Hitler det han ville ha skulle han snart nöja sej, men som alla vet så blev den store rikskanslern aldrig nöjd så det blev världskrig istället.

Slutsats?

Jo, man måste ge och ta. Man måste tala om vad man vill, och man måste vara beredd på att man inte får det exakt som man vill. Men jag tror dessutom att man måste våga ta för sej lite, och våga sätta gränser om man tycker att den andra tar för sej för mycket.

Rak kommunikation, hänsyn och respekt. Så enkelt, men ändå så svårt.