Ovän med tekniken

Jag älskar teknik, är beroende av den, och blir galen när den inte funkar som den ska! Plötsligt är det som att all teknik sviker mej just nu:
Min mobil har lagt av- men jag har fått låna en som funkar för det mesta men som laddar ur fort,
Min internetuppkoppling suger, så det går knappt att skypea eller se film på datorn,
Min sladd till datorn har blivit glapp, så jag måste tejpa och mecka med den för att batteriet inte ska ladda ur.
Hur klarade man sej förut egentligen, när det inte fanns mobiler, datorer eller internet?

New beginnings

Lite oväntat fick jag flytta här i slutet på min vistelse i Chamonix. Det hade blivit något missförstånd mellan skolan och hyresvärden, så idag tog jag mitt pick och pack (som jag förövrigt inte har en aning om hur jag ska få hem till Svedala- det har nästan fördubblats, eller har mina packningsskills försämrats?) och fick skjuts till min nya lilla lägenhet som jag kommer att bo de kommande veckorna.
Den har balkong, ett takfönster, är ljus och öppen och mycket mer ett hem än den förra lägenheten som jag inte förstår hur vi har stått ut med!
Känns jätteskönt, som att få en nystart fast i slutet. Blir nog en bra avslutning det här:)

Another day in Cham

Har haft en härlig dag idag, ihop med en som gick på kursen tidigare.
Planen var hiking, så vi åkte upp halvvägs till Auiguille du Midi, men insåg snabbt att det var för snöigt för vår knappa utrustning. Tog en kaffe och åkte ner igen, och sen åkte vi upp till Mer de la Glace istället, och fick en drygt två timmars promenad ner till dalen igen.
Riktigt härligt! Ska försöka gå lite mer i de vackra bergen innan jag åker hem, och ta bilder så att ni får se!

Dagens insikt

När vi elever var klara med skolan idag skulle lärarna stanna kvar för att planera de två sista veckorna. Då kände jag mej lite avundsjuk! Ja, jag vet, jag är lite konstig, men jag saknade att jobba som lärare. Att kläcka idéer, vara kreativ och tänka ut vad man ska göra är det jag gillar mest med läraryrket, och förstås gemenskapen med kollegorna och eleverna.
Sen jag kom hit har jag inte trott att det kommer att gå att återgå till en vardag efter det här livet, men idag kände jag att jag längtar tillbaka till mitt liv. Jag gillar mitt jobb, mina kollegor, mina vänner, min lägenhet och livet i Stockholm. Och familjen- tur att skype finns så att vi kunnat höras så ofta!
En skön insikt! Jag har ett liv därhemma som jag längtar tillbaka till!

Ännu ett underhållande inlägg

Känner krav att jag ska vara så underhållande här, och berätta om allt spännande jag gör, så jag får viss skrivkramp. Har inte gjort så mycket spännande på sistone. Lunchade med ett par kursare idag. De bästa kursarna, och båda åker härifrån på lördag, så det känns lite trist. Men, men.
 För att pigga upp inlägget lite lägger jag in lite bilder. Det är utsikten från en plats i solen, på en gräsmatta, där jag brukar ligga och läsa. På översta bilden ser man Mont Blanc.

Att vara jag

Har ni tänkt på att i vissa sällskap kan man så lätt vara sej själv, utan att låtsas? Och i andra sällskap känner man sej inte hemma alls? Eller är det bara för mej det är så?
I helgen blev det så tydligt för mej. På lördagkväll var jag med en stund på en fest med andra som går franskkursen. Trots att vi gått tillsammans sen januari, kände jag mej inte alls hemma. Vet inte varför, det bara var så. Jag kunde inte vara mej själv.
På söndagkväll var jag ute och åt med några som jag håller på att lära känna genom kyrkan. Trots att vi bara har träffats några enstaka gånger kändes det så naturligt. Jag kunde slappna av, skoja och ha kul tillsammans med de andra.
Koncepten var inte helt olika varandra, första kvällen drack vi vin och åt ost, andra kvällen åt vi mat och drack vin. Båda gångerna sittande runt ett bord, ungefär lika många personer. Men ändå så olika, för mej alltså.
Det är som att jag kan knyta an till, och trivas med vissa, medan jag inte alls kan konnekta med andra. Är jag konstig, eller är det så för någon av er? Ska man bara acceptera att det är så, eller ska man försöka hitta sej själv oavsett vilka man är med?

Brutalt

Livet är brutalt. Det har jag fått flera exempel på de senaste dagarna. Ett barn med massiv skallskada, en liten som plötsligt gått bort, och en pappa som lämnat jordelivet tre veckor efter första sonens födelse... Man kan bara be till Gud att han ska ge styrka till de som förlorat sina älskade.
Tänker på vad bra jag har det, vad små mina bekymmer är i jämförelse, men det känns nästan hemskt att glädja sej när andra lider så fruktansvärt!