Chicken Wings

Kan man bli sugen på nått man aldrig har smakat? Häromdagen blev jag det. Välkryddade chickenwings, ni vet, som de brukar äta ur stora pappbunkar på amerikanska filmer. Konstigt va?
Och ännu konstigare är att en klasskamrat bjöd med mej att gå och äta just chickenwings på en restaurang här i stan igår. Vilket sammanträffande va! Första gången jag är sugen på något, dröjer det bara några dagar tills jag får chansen att testa. Och jag fann att det var gott!

(Okej, jag vet, intresseklubben antecknar, men jag har inte påstått att allt jag skriver här kommer att vara så spännande, eller har jag det?)

Franska tanter

Igår träffade jag en gammal tant som jag satt och pratade med. Hon berättade att hon hade bott i Chamonix hela sitt liv. Bland annat hade hon jobbat som guide i bergen, och kunde peka ut och namnge varje topp som vi såg. Hon visade dessutom var hon hade klättrat, och det såg inte ut som några mesiga klippor!
Det kändes overkligt att sitta och prata med någon som var så gammal (75 kanske) och som hade full koll på klättring, randonnée och annat. Dessutom undrade hon om jag brukade gå till Chambre Neuff som är ett av After Ski-ställena här på byn. Ännu ett roligt möte, och dessutom fick jag öva min franska!

Asa

Idag har jag tvättat, utan missöden den här gången:) Medan jag väntade på att tumlaren skulle torka tvätten läste jag en fransk veckotidning som tipsade om en ny platta av Asa, en fransk-nigeriansk singer-songwriter, som jag aldrig hört talas om, så jag letade upp henne på Spotify. Gillar hennes musik, så här får ni oxå ett litet smakprov!

Lite humor så här i slutet på veckan

Vad gör du när du tröttnat på din bil? Kanske såhär?

Bilden här hämtat från folkbladet.nu

Möten

En stor behållning med att vara här är att jag möter en massa människor som jag förmodligen inte skulle möta i mitt vanliga liv. Vissa möten leder till vänskap, medan andra möten är intressanta för stunden.
Igår hade jag ett jättefint möte med en av mina kursare. Ett öppet och otroligt ärligt möte. Lite oväntat men mycket givande.
Man lever sida vid sida med människor, utan att reflektera så mycket över vilka de är och vad de bär på, och när man sedan verkligen möts, sådär på riktigt, är det så spännande!

Sista kulan sparar jag åt grannen

Nu har jag läst en bok igen, i sakta mak den här gången. Titeln ser ni här ovan, och boken handlar om ett krig som jag nog aldrig kommer att förstå, kriget på Balkan under 1990-talet.
Jag minns att en massa ex-Jugoslaver kom till min lilla stad, men vad de hade flytt ifrån hade jag ingen ordentlig koll på. Jag tänkte att jag kanske skulle förstå mer efter att jag hade läst den här boken, men kriget verkar lika obegripligt för författarinnan som själv befann sig i krigets centrum.
Boken är till stor del självbiografisk, och handlar om en kvinna som levt hela sitt liv i Titos kommunistiska Jugoslavien, där alla är kamrater oavsett ursprung. Plötsligt förändras allt, och vilket efternamn man bär eller vilken religion man bekänner sig till blir av största vikt. Huvudpersonen hade en serbisk mamma och en kroatisk pappa, men hade aldrig funderat över etnicitet eller religion, och ville inte ta ställning när kriget närmade sej heller, eftersom hennes ena son hade en muslimsk pappa, och således var muslim enligt tradition, medan hennes andre son hade en serbisk far och därför var serb, enligt det nya samhällets sätt att se på människor. Trots hennes kamp att stå utanför konflikten, dras familjen in i kriget, och hennes äldsta son hamnar vid fronten.

Boken har ett otroligt starkt språk, titta bara på titeln "Sista kulen sparar jag åt grannen", och den innehåller även många tankar om vad det är att vara människa. Inte att vara kristen eller muslim, serb eller bosnier, utan människa. Efter att ha googlat lite om författarinnan har jag fått reda på att hon bor i Sverige, sedan 1992, och att hon har skrivit boken på svenska. Imponerande! Hon verkar vara en spännande person, och vill ni så kan ni se henne samtala med Malou här nedanför.
Hur som helst tycker jag helt klart att ni ska läsa den här boken. Den är en ögonöppnare på många sätt. 

Skogspromenad

Våren har kommit det är bara att konstatera. Dax att sluta drömma om enorma snönedfall och offpist-åkning i pudersnö, istället får man börja upptäcka vilka andra förströelser som står till buds. Men skidåkningen är inte helt över, imorgon ska jag träffa en fransk tjej på morgonen och åka lite skidor i Grands Montets.
En kursare och jag tog en promenad till grannbyn Argentière idag, en vandring på ca 1 mil, med 300 meters stigning (låter inte så farligt, men ibland var det riktigt brant!), genom skogen bredvid en liten flod. Riktigt härligt. Vägen kantades av tussilago och nån annan fransk vårblomma som jag inte kände igen. Fick lära mej att man ska hälsa på alla man möter med ett glatt "Bon Jour", och sen fick man ett glatt "Bon Jour" tillbaka. Trevligt!
Här får ni se en av de vackra vyer jag fick njuta av längs vägen. Med alptoppar som kulisser är det sällan annat än vackert!