Blogg-läsar-skola

När man själv bloggar, är det givande att läsa andras bloggar. Jag läser flera vänners, och vissa "kändisars" bloggar, och det ger inspiration, samtidigt som det är roligt att få en inblick i någon annans vardag och tankar.
Några av de som skriver bedriver även "skolor" på sina bloggar, bla en Friskis-skola, och en Caféskola, båda mycket underhållande att läsa. Själv tänker jag inte bedriva någon skola, men kanske ge enstaka lektioner i olika ämnen.
Så, den första lektionen här på thechamblog går till er, kära läsare!
Som bloggare har man inte alltid inspiration att skriva, man kanske inte vet vad man ska skriva, eller så vet man vad men inte hur. Skrivkramp helt enkelt. Något som ger inspiration är att få kommentarer från sina läsare. Jag vet att ni är några stycken runt om i världen (ja, faktiskt enligt statistiken) som tittar in här emellanåt, men kommentarerna är få.
Så, kort och gott kära läsare, skriv kommentarer, det gör en bloggare glad!

Vänner på löpande band

Okej, efter ett halvårs fastande från Facebook har jag åter gått med i klubben. Får se om jag klarar av att hålla en balans, så att facebookandet inte upptar all min tid. Vännerna strömmar in. Tänk om det vore lika lätt i verkligheten?
Hade förresten en riktigt bra dag igår, åkte skidor med några kursare, och på kvällen stötte jag ihop med en annan kursare som jag gick ut och åt med.
Senare ringde mamma, storasyster och gulliga systersonen, som blir helt till sej när han hör mej prata genom datorn. När vi sa hejdå la han kinden mot datorskärmen och sa "Puss och kram". Mys!

Inte bara segertoner

Blir lätt att man skriver om allt som är så härligt, men i ärlighetens namn så är det inte bara härligt att vara här, trots att jag är glad att vara där jag är.
Det jag saknar är, precis som jag skrivit tidigare, vännerna. Jag ser mej själv som en självständig person, men just nu saknar jag de fina, nära familjemedlemmarna och vännerna som jag har. Det är lätt att vara självständig när de finns i närheten, men här, mol alena, är det ganska tungt. Vi är verkligen sociala varelser, vi människor. Visst finns det personer här som jag hänger med, åker skidor med, går på after ski med, men, åh, vad jag längtar efter någon som står mej nära! Tur att skype finns, och att jag snart får besök , och att jag ganska snart har lov och kan åka hem och träffa ännu fler av er fina!

Mera ustikt

Jag kan inte riktigt se mej mätt på utsikten från vårt köksfönster. Eftersom jag pluggar historia oxå, blir det några timmar vid köksbordet emellanåt. Inte alltid så effektivt plugg, utan en hel del pauser med kaffe och en blick mot bergen som omger oss. Vår lägenhet må vara mini, men med den här utsikten känns den inte så instängd!

Tiddelipom

"Snön vräker ner, tiddelipom
Alltmer ju mer, tiddelipom
Alltmer ju mer, tiddelipom, tiddelipomm
Det snöar, snöar"
                                                                                           Nalle Puh

Första vurpan

Idag kom den, den som jag längtat efter, men samtidigt fruktat. Den första vurpan för säsongen. Varför jag har fruktat den kan väl alla förstå, och att jag längtat efter den är för att när man väl har ramlat en gång vet man att det inte är så farligt (åtminstone för det mesta). Då går rädslan över, och man vågar ösa på.
Hur det gick till? Jo, vi åkte en backe som jag tyckte var lite tråkig, så när jag såg ett litet gupp tänkte jag att där kan jag kanske få till ett litet hopp. Så, jag satsade, och insåg när jag var i luften att guppet inte var så litet, och sen blev det väldigt ojämn mark efteråt, så jag tappade kontrollen och föll. Så dagens läxa, som blåmärket på skinkan påminner mej om, är att inte ta så mycket fart mot ett hopp när man inte vet hur det ser ut efter hoppet.

Nä, det är inte jag på bilden, men jag tänkte att det kunde vara trevligt med en illustration!

Glädjefyllt paket

Min mamma kan fatta en vink. Idag kom ett paket med posten. Med, som ni ser, Wasa Sport, kaffe, Kalles och en diskborste. Glädje! Imorgon blir det äggmackor till frukost, och nybryggt Gevalia. Mums!